Har grefve Adelheim några bekanta här i huset? Jaz
såg honom komma ut härifrån.n
Han har varit inne hos mig. Ack, mamsell Ekerman!
hvad det är för en god och nådig herre; jag kan ej nämna
hans namn utan tårar. Med hvilken högaktning talade han
ej om min salig man! huru väl om Gustaf, hvilken han,
snart sagdt, påstod vara oskyldig! Gud välsigne honom,
som så hugsvalat ea olycklig enka och mor! Och sedan
påtrugade han mig denna penningsumma, icke sås:m en
ersättning för mitt oegennyttiga godtgörande af Gustafs ba-
lans, utan som ett bevis på aktning för min olycka.
Hon räknade penningarna. Det var 400 riksdaler.
Nej, utbrast hon, denna summa är för stor, jag kan
ej emottaga den.
Louise satt alldeles mållös. Det hon hörde var raka
motsatsen af hvad baron Sparre nyss meddelat henne, och
med den kännedom hon egde om grefvens karakter, hvar-
till frikostighet ej fick räknas, trodde hon sig viss om skä-
let till detta handlingssätt, samt insåg tillika, att hennes
skyddlingar nu först voro riktigt beklagansvärda.
Då prostinnan talat sig trött och Louise återhemtat sig,
efterfrågade den sednare hvar Albertina var, och om hon
ännu satt och sydde hos grefvinnan Adelheim.
Jaz; men, mamsell, hon, som haft tillfälle att se så
mycket folk, är det inte sannt, att de, som af ringa stånd
komma sig upp till ett högre, äro högfärdigare än de, som
äro födda dertill ?
Åh jo, på visst sätt. Deras högfärd faller mer i ögo-
nen, efter vi varit vana att anse dem för våra likar, och
nu harmas öfver deras upphöjelse, emedan det ej är vi,
som blifvit upphöjda. Nya värdigheter likna dessutom ny2
kläder — de strama här och der. Men tro mig, fru
prostinna, de stora här i verlden veta nog hvilka de äro,
och anse de lägre näppeligen såsom menniskor. Hur kom-
mer fru prosiinnan på den frågan ?
Jo, grefvinnan Adelhbeim, som i sig sjelf bara är en
borgardotter, skall vara: alldeles odrägligt högfärdig, då
deremot henne; man är den mest nedlåtande herre under
solen. Och dertill, sen ... det är visst sannt, att en gref-
vinna måste ba amma... men herre min Gud! hvad har
hon då för, att hon blifvit mor, att hon med fara för sitt
eget lif gifvit lifvet åt sitt barn, då detta barn skall näras
vid en fremmandes barm? Nej, himlen vare tack, att jag