Har grefve Adelheim några bekanta här i huset? Jaz såg honom komma ut härifrån.n Han har varit inne hos mig. Ack, mamsell Ekerman! hvad det är för en god och nådig herre; jag kan ej nämna hans namn utan tårar. Med hvilken högaktning talade han ej om min salig man! huru väl om Gustaf, hvilken han, snart sagdt, påstod vara oskyldig! Gud välsigne honom, som så hugsvalat ea olycklig enka och mor! Och sedan påtrugade han mig denna penningsumma, icke sås:m en ersättning för mitt oegennyttiga godtgörande af Gustafs balans, utan som ett bevis på aktning för min olycka. Hon räknade penningarna. Det var 400 riksdaler. Nej, utbrast hon, denna summa är för stor, jag kan ej emottaga den. Louise satt alldeles mållös. Det hon hörde var raka motsatsen af hvad baron Sparre nyss meddelat henne, och med den kännedom hon egde om grefvens karakter, hvartill frikostighet ej fick räknas, trodde hon sig viss om skälet till detta handlingssätt, samt insåg tillika, att hennes skyddlingar nu först voro riktigt beklagansvärda. Då prostinnan talat sig trött och Louise återhemtat sig, efterfrågade den sednare hvar Albertina var, och om hon ännu satt och sydde hos grefvinnan Adelheim. Jaz; men, mamsell, hon, som haft tillfälle att se så mycket folk, är det inte sannt, att de, som af ringa stånd komma sig upp till ett högre, äro högfärdigare än de, som äro födda dertill ? Åh jo, på visst sätt. Deras högfärd faller mer i ögonen, efter vi varit vana att anse dem för våra likar, och nu harmas öfver deras upphöjelse, emedan det ej är vi, som blifvit upphöjda. Nya värdigheter likna dessutom ny2 kläder — de strama här och der. Men tro mig, fru prostinna, de stora här i verlden veta nog hvilka de äro, och anse de lägre näppeligen såsom menniskor. Hur kommer fru prosiinnan på den frågan ? Jo, grefvinnan Adelhbeim, som i sig sjelf bara är en borgardotter, skall vara: alldeles odrägligt högfärdig, då deremot henne; man är den mest nedlåtande herre under solen. Och dertill, sen ... det är visst sannt, att en grefvinna måste ba amma... men herre min Gud! hvad har hon då för, att hon blifvit mor, att hon med fara för sitt eget lif gifvit lifvet åt sitt barn, då detta barn skall näras vid en fremmandes barm? Nej, himlen vare tack, att jag