äldre än sitt rykte, att han är så vänsill som
brodern på andra sidan Sundet visat sig mot
brodern på hinsidan hvarje gång de råkats. Och
råkas skola de många gånger, dageligen, stun-
deligen, och hvarje sammanträffande skall bli
en ny länk i den kedja af inbördes vänskap,
aktning och förtroende, som redan drager de
alltför länge skiljda anförvandterna allt närmare
hvarandra, och som snart skall sträcka sig från
Eidern till Nordkap och från Haparanda till
Lindesnäs.
En ging för flera år sedan gaf men i Eng-
land en festmåltid, jag mins icke af hvad an-
ledning, som Nordamerikanska sändebudet be-
vistade. I sitt svar på den toast, hvilken fö-
reslogs för den värderade gästen, svarade denne,
bland annat, sedan han omtalat de krig, som
förts båda staterna emellan, och hvilka han
hoppades a!drig mer skulle återtändas: Låtom
oss hädanefter beskjuta hvarann med balar af
bomull, med packor af fabrikater och skepps-
laster af spannmål; dessa vare numera de enda
projektiler vi använda mot hvarandra,. Det-
samma kunna Skandinaviens folk säga till hvar-
andra, men de böra tillägga: låtom oss föra
den enda täflingsstrid, som anstå medlemmar
af samma familj, utbytet af inbördes tjenster,
af vetenskapliga upptäckter, af vetandets och
konstens måingartade skatter. Engelsmän och
Nordamerikanare äro skiljda genom ett haf;
Nordens folk är af intet skiljda. Naturen har
i allt närmat dem till hvarandra. De hafva
omsider förstått hennez3 vink ech sin bestäm-
melse, och denna insigt är bildningens sköna-
ste eröfring, är humanitetens ärofullaste seger.,
Hufvudmannen för konstnärsgillets litterära
afdelning, komministersadjunkten Mellin, yttra-
de följande:
I fordomtima stod det dunkla Thule
I dimmor svept, af Östersjön omgjordadt,
En sällsam dröm för söderns glada folk. —
I Hellas dalar hördes sagan hviska
Om ljusets underbara land i Norden,
Der solen lyste midt i sommarnatten
Kring nejder, hvilka mörkrets skuggor flydde.
Den sagan talade om helig visdom,
Som dolde sig i djupa sångers klang — I
Men hvad de helga sångerna betydde,
Hvad ande, som i deras toner gömdes,
Hvad skönhet i de rika samljud bodde
Det kunde ingen fornvis tyda ut.
Och tunga sekler drogo fram sin bana,
Förvandlande det starka menskoslägtet.
De samlade dess vetande, dess tankar,
Hvad stort och skönt det kännt och brunnit för,
I häfdens tempel, minnets helgedom;
Uti den helgedomen låg der länge
En mystisk gåta, full af anad skönhet
Inunder åldrig vildhets mörka drägt.
Den oupplösta sagan ifrån Norden,
Det var för verldens tänkare en uppgift,
Det var en tidehvarfvens hemlighet.
Med ens då trädde, med sin gyllne lyra
Vid gudainvigdt bröst, en ädel skald
Ur lunderna på Seelands gröna kust,
Och såg den djupa, underbara gåtan.
Och se, hvad forskningen ej mäktat lösa,
Hvad verldens vise ej förmått att reda,
Det klarnade för skaldens snilleblick.
För honom, Mästarn i den glada koensten,
Upplät den gamla sagan då sitt inre,
Och anden, full af hög betydelse,
Som legat gömd, som perlan i sin mussla,
Sprang fram i dagen, flög, med salig tjusning,
Till skaldens bröst, befriad af hans hand.
Så kallades den höge Nordens Ande,
Med konstens makt till ett föryngradt lif
Bland verldens vidtkringsväfvande ideer.
Och när den snabba stundens tankar slocknat
Som lätta gnistor i den vida rymden,
Förblifver skaldens vän, den store Anden
En himmelsk vårdare, en stark, en tacksam,
Af sin befriares fornstora namn.
Så länge Skandiens folk ett minne ega
Af hvad för dem är eget, stort och heligt,
De skola veta hvem som räddat det
Ur tidens natt och uti konstens former,
Den återskänkt det: Adam Oehlenschläger.
Kongl. sekreteraren Bredberg uppläste följan-
le nätta distichon:
E(t från Sparta jag lärt: bland grårade vise och
skalder
Ynglingens vördnad är stum, tystnad är hyllningens
tolk.
Kongl. sekreteraren magister Geijer anförde
lerefter:
Under djurgårds gröna ekar,
Der vid skämt och ystra lekar,
Förr man hört den svenska sång,