äldre än sitt rykte, att han är så vänsill som brodern på andra sidan Sundet visat sig mot brodern på hinsidan hvarje gång de råkats. Och råkas skola de många gånger, dageligen, stundeligen, och hvarje sammanträffande skall bli en ny länk i den kedja af inbördes vänskap, aktning och förtroende, som redan drager de alltför länge skiljda anförvandterna allt närmare hvarandra, och som snart skall sträcka sig från Eidern till Nordkap och från Haparanda till Lindesnäs. En ging för flera år sedan gaf men i England en festmåltid, jag mins icke af hvad anledning, som Nordamerikanska sändebudet bevistade. I sitt svar på den toast, hvilken föreslogs för den värderade gästen, svarade denne, bland annat, sedan han omtalat de krig, som förts båda staterna emellan, och hvilka han hoppades a!drig mer skulle återtändas: Låtom oss hädanefter beskjuta hvarann med balar af bomull, med packor af fabrikater och skeppslaster af spannmål; dessa vare numera de enda projektiler vi använda mot hvarandra,. Detsamma kunna Skandinaviens folk säga till hvarandra, men de böra tillägga: låtom oss föra den enda täflingsstrid, som anstå medlemmar af samma familj, utbytet af inbördes tjenster, af vetenskapliga upptäckter, af vetandets och konstens måingartade skatter. Engelsmän och Nordamerikanare äro skiljda genom ett haf; Nordens folk är af intet skiljda. Naturen har i allt närmat dem till hvarandra. De hafva omsider förstått hennez3 vink ech sin bestämmelse, och denna insigt är bildningens skönaste eröfring, är humanitetens ärofullaste seger., Hufvudmannen för konstnärsgillets litterära afdelning, komministersadjunkten Mellin, yttrade följande: I fordomtima stod det dunkla Thule I dimmor svept, af Östersjön omgjordadt, En sällsam dröm för söderns glada folk. — I Hellas dalar hördes sagan hviska Om ljusets underbara land i Norden, Der solen lyste midt i sommarnatten Kring nejder, hvilka mörkrets skuggor flydde. Den sagan talade om helig visdom, Som dolde sig i djupa sångers klang — I Men hvad de helga sångerna betydde, Hvad ande, som i deras toner gömdes, Hvad skönhet i de rika samljud bodde Det kunde ingen fornvis tyda ut. Och tunga sekler drogo fram sin bana, Förvandlande det starka menskoslägtet. De samlade dess vetande, dess tankar, Hvad stort och skönt det kännt och brunnit för, I häfdens tempel, minnets helgedom; Uti den helgedomen låg der länge En mystisk gåta, full af anad skönhet Inunder åldrig vildhets mörka drägt. Den oupplösta sagan ifrån Norden, Det var för verldens tänkare en uppgift, Det var en tidehvarfvens hemlighet. Med ens då trädde, med sin gyllne lyra Vid gudainvigdt bröst, en ädel skald Ur lunderna på Seelands gröna kust, Och såg den djupa, underbara gåtan. Och se, hvad forskningen ej mäktat lösa, Hvad verldens vise ej förmått att reda, Det klarnade för skaldens snilleblick. För honom, Mästarn i den glada koensten, Upplät den gamla sagan då sitt inre, Och anden, full af hög betydelse, Som legat gömd, som perlan i sin mussla, Sprang fram i dagen, flög, med salig tjusning, Till skaldens bröst, befriad af hans hand. Så kallades den höge Nordens Ande, Med konstens makt till ett föryngradt lif Bland verldens vidtkringsväfvande ideer. Och när den snabba stundens tankar slocknat Som lätta gnistor i den vida rymden, Förblifver skaldens vän, den store Anden En himmelsk vårdare, en stark, en tacksam, Af sin befriares fornstora namn. Så länge Skandiens folk ett minne ega Af hvad för dem är eget, stort och heligt, De skola veta hvem som räddat det Ur tidens natt och uti konstens former, Den återskänkt det: Adam Oehlenschläger. Kongl. sekreteraren Bredberg uppläste följanle nätta distichon: E(t från Sparta jag lärt: bland grårade vise och skalder Ynglingens vördnad är stum, tystnad är hyllningens tolk. Kongl. sekreteraren magister Geijer anförde lerefter: Under djurgårds gröna ekar, Der vid skämt och ystra lekar, Förr man hört den svenska sång,