det likgiltigt cm man utsär klöfvern bland reg, hyete eller korn; men i våra vanliga kalla och torra vårar är det bäst alt så den ihop med råg, som dock icke bör vara för tjock. Hr baron Stjernsiedt delade hufvudsakligen hr Hovings åsigter. Kapten Hedengren anmärkte olika lokalers olika resultater, och beskref, då han sednare åter fick ordet, läget och beskaffenheten af de åkerland, kan för ifrågavarande utsäde begagnar. He Odelberys åsigter uti förevarande fråga voro i någon strid med hvad de flesta föregående talare yttrat. Han hade förr försökt att så klöfver i råg, men det bade alltid slagit felt; numera sår hr Ö. i korn, och om skörden också lyckas mer eller mindre väl, hade den dock aldrig misslyckats; orsaken till denna framgång vore, ett då klöfver sås ome: delbart efter kornet, uppvexer den samtidigt med kornplantan. Baron v. Kremer hade sett hr Odelbergs vackra klöfverfält och vitsordade de goda resultater, som der visa sig. Dessa ansåg talaren kunna tillskrifvas det särdeles omsorgsfulla brukningssättet, jemte sjelfva jordmånen. Men talaren hade sått i råg och trodde sig kunna visa lika vackra resultater, som hr O., hvarför han trodde att det vore detsamma efter hvilket sädesslag klöfvern såddes. Det vore fördelaktigast att utså klöfver enbart. Talaren hänvis till en beskrifning i Upsala läns hushållningssäl! kaps handlingar, om sättet att förskaffa sig klötverfrön. Majoren v Schaniz meddelade, att han såd klöfverfrö om våren; han hade tillförene sått om hösten, men utan framgång, hvartill våra stränga vintrar vore orsaken. Öflycrpostdirektören baron Hamilton har på, sin egendom en del svog jordmån, hvarpå han förr haft klöfver till höstutsäde, men hvaraf skörden ej bli!vit fördelaktig. Secermera hade haronen af erfarenheten funnit nyttigare att så klöfver om våren, andra året efter potatis. En annan t e, hvars namn ej hördes, hede ej funnit märklig skillnad i resultaten, vare sig att såningen skett vår eller höst. Då man vill ha frö af klöfver, vore det fördelaktigast att taga dem som kommit efter vårutsäde. Talaren meddelade, att då man på hans ort försökt dubbelplöjning, bade vårsäden gått i qvaf för klöfvern och måst begagnas till foder. Ännu en annan vwvitsordade svenska klöfverfröns företräde framför utländska. Han hade midt i våren slagit klöfvern, som blifvit sådd uti höstsäd, och det hade ej misslyckats under något af 7 år. Kapten Westfält anmärkte, jemte svårigheten att för fröns erhå!lande rensa klöfyern, förd olen att låta fröet ligga i sin knopp under vintern, då det mognar till fullkomlig fröbarhet. så brukas i Westergöthland, der man efter på sådant 5 ätt förskaffadt frö sett orimligt vackra skördar. (, En annan talare fästade uppmärksamheten på nödvändigheten att icke så klöfver och råg alltför tätt, då de utsås tillhopa. Hr Westfält: Klöfver bör så vidt möjligt sås med machin. Djup körning måste användas. Frö-rengöringen ansåg talaren böra tillgå på vanligt vis. Han föredrar principen att tröska med slaga, framför bruket af tröskverk, när fråga är om klöfyver. Fröhusen gå vida bättre sönder för slagan; då de deremot komma genom machinen för mycket hela och oskadde m. m. Mötets sekr. Arrhenius framhöll det genom grefve Beckfriis i dagen lagda intressanta rönet, att jord kan blifva hvad man kallar klöfversjuk, och att detta hjelpes genom rajolering. På rajolerad jord kan klöfver sedan ånyo sås med stor fördel. Hr Ode!lterg: Om klöfver s skall lyckas, så bör den ås tidigt om våren på höstplöjd jord. Mullen bör likväl göras mycket lös och fin och alla kokor väl krossas. Såningsmachin är för klöfverfröet fördelaktigast att begagna, och omedelbart efter den dermed verkställda sådden, går man öfver fältet med välten. Baron Raab releverade de många slags erfarenheter de närvarande hade, hvar och en om sin klöfver. Han bad derföre att få hemställa, huruvida icke också han på sitt vis hade rätt? Han ville finna orsaken till de olika utslag, man erfarit al klöfversådd i korn, härleda sig ej från klöfvern, men från kornet, hvaraf man valt olika slag. I den art korn, hvarom löjtnant Hedengren talat, ville baron Raab aldrig råda att efteråt så klöfyer. I Calmarenejden, der baronen bor, har man tvåradigt korn; och att så klöfver i den, lyckas förträfligt. Att deremot, såsom någre förordat, så klöfver efter potates, ansåg baronen icke välbetänkt; han önskade, i afseende på hr Odelbergs yttranden, anmärka de lyckliga auspicier, hyarunder egendomen Enskede befinner sig, att, så nära hufvudstaden, lätt och öfverflödigt kunna fertiliseras, hvadan mycket kan lyckas och gå väl på Enskede; utan att vara öfverallt tillämpligt. I frågan om valet mellan utländskt och inhemskt klöfverfrö, erkänner talaren visst det förres godhet, men bekänner, att han dock alitid funnit sig tillräckligt väl af inhemska frön, helst dem han sjelf skördat och beredt. Man kör med noggrannhet samla klöfverns fröhylsor: baron Raeb nyttjar barn, för att afplocka dem åt sig. Denna metod bör förordas; den synes gå långsamt, men betalar sig godt. För öfrigt medgaf talaren dt intressanta i grefve Becktriis rön om att jorden genom rajolering synnerligen förbättras, sedan den af för mycken eller ofta repeterad klöfver blifvit skadad. Hr ordföranden framställde, att sektionen skulle öfvergå till de med 20 sammanhängande bifrågor. Grefve Beckfriis förmälde, att han årligen besår 300 tunnland med klöfver, och kegagnar dertill utländskt frö. Han föredrager detta, men tillstår att Skåne, genom tillgången på handlande, som införskaffa utländskt klöfyverfrö, kan hafva en fördel framför andra provinser, hvarföre inhemska frön i de sednare måste tillgripas. I afseende på rengöringen och frönas urskiljande ur hylsorna, skickar grefyen sin klöfver helt enkelt till qvarnen, att malas — ej till mjöl naturligtvis — men till er fröberedning, som på detta sätt blir ganska god. Hr Paykul! yttrade sig öfver såttet att rena klöfverfröet, hvarvid han ansåg det bästa vara malning, bvilket tillgick på samma sätt, som malning af he!gryn. Hr grefve Lewenhaupt hade efter anställda jemförelser mellan utländskt och svenskt klöfverfrö funnit det sednare bättre eller säkrare. Tiden var nu så pass framskriden, att sektionen upplöste sig, för att lemna rum åt Sektionen för boskapsskötseln. Denna sektion öppnades med ett talaf sektionens ordförande, friherre Hugo Harrilten, hvaruti denne yttrade, att det ämne, som utgjorde föremål för sektionens öfverläggning, utan tvifvel yore bland de vigtigaste. Förste ordföranden hade redan uti sitt sakrika anförande visat huru mycket vi, hvad våra lifsförnödenheter beträffade, vYore beroende af imnaortfen Kunde nu hrädat kallac vår färefa förnö