mt te rn sm Kr ne
betet fortgår hädanefter som hittills, torde
sten hinna inbryta, innan bron blifver färdig.
Red. af Aftonbladet införde uppgiften på en
af entreprenörernas egen begäran.
hö-
FÖRHANDLINGAR VID FÖRSTA ALL-
MÄNNA LANDTBRUKSMÖTET.
Fortsättning af öfverläggningen om Siängsel-
77 7 skyldigheten.
Den öfverläggning som öfver detta ämne vi-
dare för: kom i anledning af kommitterades i
gårdagsbladet införda betänkande, började med
frågan om buruvida kommitteen sträckt sitt
yttrande längre än vederbordt. Vi förbigå detta
och bexynna fortsättningen vid ett anförande af:
Prosten Holm. Jag anser skyldigheten fordra att
protestera mot en princip, som favoriserar alla större
jordegare, men som skulle ganska menligt inverka
på den fattiga bondens väl. Jag framställer till
behjertande en-härdelse, sådan som följande, hvaraf
många motsvarande komme att finnas i verklighe-
ten, i fall ifrågavarande lagstadgande komme att
förändras i den syftning här föreslagits. — Låt oss
tänka oss en ung bonde, som kan förvärfva sig ett
litet hemman, men som icke bar råd och icke hel-
ler behöfver lega hvarken dräng eller piga. Under
brådaste arbetstiden behöfver han hjelp af sin hu-
stru. Huru skulle hustrun då kunna öfvergifva ar-
beten, som fordra skyndsambhet, för att valla krea-
turen? Hvar skulle hon, i fall hon nödgades valla,
göra af barnen, då hon icke kan instänga dem och
icke heller har något att gifva dem? Det dröjer
länge innan bernen nå den ålder, att de kunna valla
kreaturen, och hvart skulle det under tiden taga
vägen, om det unga paret nödgades betala de ska-
dor, som deras kreatur kunde förorsaka? — och
anhöll prosten Holm att detta äfven måtte tagas i
betraktande i fråga om förändring af nuvarande för-
fattning om etängselskyldigheten.
Förste expeditionssekreteraren Richert anmärkte
att den komitt, som af mötet här blifvit utnämnd
att afgifva betänkande öfver hr Kylbergs motion,
icke ansett sig, och väl icke bort anse sig vara
bunden af de ordningar och former, som vid riks-
dagar gälla. — Motion hade blifvit väckt om för-
ändring af stängselförfattningen, och det betänkande
kommitterade afgifvit hade icke förbisett de olika för-
hållanderne emellan slättiard och skogstrakter,
utan härutinnan föreslagit olika bestämmelser
rörande stän.se!sky!digheten. Allt hvad härutin-
nan billigbvis kunde önskas vore i betänkandet af-
sedt, och allas fördelar voro der lika afvägd.. Det
vore endast en fördom, att det på slättlandet skulle
för den mindre jordbrukaren blifva mera tryckande
att valla eller tjudra sina kreatur, än att genom
kostsamma ech svårunderhållna gärdesgårdar skydda
sina grödor.
Oiverste 4. Anckarsvärd hembar kommitteen sin
tacksägelse för det sätt hvarpå densamma behandlat
den till kommitteens utlåtande hänskjutna frågan;
och ehuru jag, — yttrade sig talaren — skulle
önskat att kommitterade mera bestämdt uttalat vig-
ten och nödvändigheten af den princip, som jag
vid förra diskussionen öfver denna fråga framhöll,
så erkänner jag mig tillfredsställd med kommittå. ns
utlåtande ock önskar att ett echo deraf måtte tränga
sig till lagstiftarnes öron, under den tidpunkt då
frågan kan fattas och bedömas. Jag tror att det
är den enda formen, hvarunder frågan kan utgå ifrån
ett så beskaffact möte som detta; — ty hvarken i
detta eiler något annat fall kan det väl komma
ifråga att från ett möte, sådant som detta, aflåta
någon remiss eller petition till regeringen.
Med hänseende till-hvad prosten Holm anfört, må
jag bekänna att jag icke inser att, genom den före-
slagna grundsatsens tillämpning, den rike skulle gyn-
nas mer än den fattige, enär enhvar skulle äga fri-
het.att i denna fråga handla såsom honom bäst
syntes, antingen han ville omgärda sina åkrar med
stängsel eller taga bort sina gärdesgårdar. Det är
icke af aristokratiska grundsatser, utan tvertom för
den mindre jordägarens intresse, som jag talat och
yrkat den nu gällande författningens upphäfvande.:
Jag ser ingen möjlighet att i ett land, der jorden
är fördelad till V,, :dels hemman och ofta vidaj
derunder, komma till ett rationelt åkerbruk medi
mindre än att en så beskaffad åtgärd vidtages som
den ifrågavarande. Tidpunkten är ock, såsom jag
förut anmärkt, nu inne, enär skiften pågå öfverallt.
Landshöfdingen, friberre Pa:mstjerna: Då motio-
nären sjelf yttrat, att kommitten icke öfverskridit
gränserne för hans förslag, så bör jag icke heller
påstå det och gör det icke mera, ehuru min upp-
fattning af förslaget var annorlunda än den, som
motionären nu tillikännagifvit.. Min olika uppfatt-
ning af förslaget torde ock vara ursäktlig, då detta
förslag hvarken är tryckt eller hvilat på bordet och
icke heller mer än en gång blifvit uppläst, hvarvid
jag icke kunnat höra hvarje ord. Diskussionen gäl-
ler nu det förslag, som kommitterade afgifvit, och
det är sålunda detta vi hafva att skärskåda.
Det är sanot att laga skiften ständigt fortgå, och
erfarenheten intygar att dessa skiften medföra stor
nytta och många fördelar, hvilka i en framtid mera
skola träda i dagen derigenom, att hvar och en fått
sina lotter förståndigt lagda. Kommitterades ytt-
rande, att förmånerna vid laga skiften icke mot-
svara olägenheterna, så länge som nu gällande stäng-
selförfattning äger laga kraft, vågar jag derföre be-
strida, och skuile tro att denna församling icke så-
som sin opinion skulle kunna antaga detta yttrande.
Kommitterade hafva yttrat, att grundsatsen för
stängselskyldigheten borde vara alldeles omvänd mot
hvad den för närvarande är, nemligen så, att den
som har kreatur skall vårda dem och hindra dem
ifrån att göra ohägn, så att den som har växande
gröda icke behöfde hafva något bekymmer för dess
vård. — Om Sveriges rike bestode af en slättbygd,
sådan som den emel!an Skara och Wenersborg, så
skulle jag instämma i denna grundsats. Nu är Jik-
väl kändt, att landets beskaffenhet icke är sådant,
utan att slättbyggd kär snarare är undantag än re-
gel. Största deien af Sveriges folkmängd bebor belt)
andra lokaler, en helt annan natur, än den som kan
kallas slättbyggd. Äfven i Östergötbland, som kan
anses vara slättbyggd, bor mer än halfva befolknin-
gen i skogsbyggd. Om vi vända oss till Småland,
Nerike, Westmanland och öfrige provinser, så se vi
ett förbållande, som på få ställen skulle motsäga
hvad jag yttrat, att större delen af befolkningen bor
i skogsbygd.
Verkställigheten af det förslag, som kommitterade
här framställt, skulle blifva ganska menlig. Följden
deraf skulle nemligen blifva, att kreaturen måste
hållas inom behöriga gränser genom vallbjon eller
tjudring. Att begagna valihjon på magra skogsbe-