I. med större fördel begagnat mig af vallhjon. Me
den dräng och en hund bevakas boskapskreaturei
Tlätt och säkert äfven emellan klöfyer- och sädesfäl
ten; ja äfven större, af. 60 till 80 stycken djur be
stående svinahjordar, hafva på detta sätt, utan der
ringaste olägenhet, vallats, sedan de under de förste
dagarne blifvit vanda ur:sitt vildhetstillstånd. Er
sak bör härjemte tagas i betraktande, att i den mår
vår folkmängd ökas, vore det icke ur vägen att er
tillgång till arbete framdeles bereddes för en del a
folket, genom att vara vallhjon; och sådane arbetare
voro i alla hänseenden lika nyttiga, som vanliga da
gakarlar. På en stor egendom kostar ett vallbjor
säkerligen mycket mindre, än de många såsom et
nät öfver ägorna utspunna gärdesgårdarne, som nu
måste underhållas. Dessutom är vanligen förhållan-
det det, att der gärdesgårdar finnas, sker mycket
mera ohägn, än der de icke finnas. De upprifvas
ofta med flit och ibland till och med uppbrännas
de af okynne; och klagan öfver ohägn är lika all-
män, som den vanliga undskyllan, att denna klagan
är obefogad, ty felet ligger uti de dåliga gärdes-
gårdarne, som icke förmå freda. — Allt detta
obehag, allt detta förfång skulle upphöra genom et!
nytt stadgande i den syftning jag haft äran antyda;
ett stadgande, som visserligen skulle rättfärdigas a!
de förhållanden jag påpekat. Om ock — hvilket
icke kan förbises — en sådan förändring af den när-
varande stängselförfattningen skulle synas hård för
mången mindre jordbrukare, så vore detta, såsom
vid nästan hvarje annan förändring, endast ett öf-
vergående ondt, som icke kunde jemföras med den
onekligen stora nytta en sådan lag skulle medföra.
I öfverensstämmelse med hr Kylberg hemställde
derföre hr öfverste Anckarsvärd till den närvarande
församlingen, att allmänt och kraftigt uttala den
åsigten, att för Sverije behöfva vidtagas de mest
kraftiga åtgärder till förändring af den nuva-
rande stängselförfattningen.
Kammarherren af Forselles instämde i hvad fö-
regående talaren yttrat och tillade: En i landt-
mannaekonomien mycket bevandrad fransk landt-
man yttrade en gång till mig, att det var förun-
derligt, att i Sverige se så många träd staplade på
hvarandra, för att ruttna, som skulle kunna förslå
till bränsle åt Frankrikes 30 millioner innebyggare
under 40 års tid. Sverige är ock det enda land der
gärdesgårdar allmänt begagnas. Om man genom-
reser Tyskland, Italien, Frankrike, ja de flesta eu-
ropeiska länder, finner man. ingenstädes sådane häg-
nader som, utom det att de äro mycket skogsödan-
de, fordra en oerhörd möda cch kostnad att upp-
sätta och underhålla. — Principen för den utländ-
ska lagstiftningen i detta ämne har varit den, att
skydda jordägaren emot de oskäliga djuren, och att
ålägga ägaren af de sednare, att vakta dem och an-
svara för det ohägn de kunna göra. Här hos oss
är deremot lagens mening, att ägaren af jord skall
värna sin frukt emot de osjäliga djuren. Häruti
ligger en väsendtlig skillnad, från hvilken ock det
nu öfverklagade onda helt och hållet härleder sig.
Det är visserligen sannt, att en förändring i den be-
stående Jagen skulle menligt inverka på många be-
stående intressen. Men vill man uträtta något verk-
ligt godt och allmänt nyttigt, så får man icke fästa
sig vid mindre svårigheter. Man måste vidtaga nå-
gon genomgripande åtgärd till förändring af denna
många århundraden efter sin tid stående författning.
Lika med hr Anckarsvärd tror jag visserligen, att
otaliga missbruk skola i början komma att äga rum,
att den mindre väl lottade jordbrukaren skall befin-
nas tvehogsen, innan bruket af vallbhjon kommer
riktigt till stånd. Men jag är öfvertygad, att ge-
nom kraftfull vilja, genom uppmuntran och tillsyn
af dem som styra länen, ja möjligen genom före-
ningar och premier, skulle snart så väl de större
åkerbrukarne, som de mindre, finna sig vid den ifrå-
gavarande förändringen; — finna sin egen fördel i
upphörandet af de kostsamma och skogsödande gär-
desgårdarne; — och hvar och en, som känner huru
den mindre jordbrukaren ofta måste slarfvigt undan-
göra sitt vårbruk, för att medhinna iordningsättan-
det af sina gärdesgårdar, inser äfven klart af huru
stor nytta en förändrad lagstiftning härutinnan skulle
blifvav; — och yrkade derföre talaren en opinions-
yttring för upphäfvandet af nu gällande stängsel-
förordning.
Kammarherren C. S. v. Paykull anförde: Lika
med de föregående talarne inser jag visserligen svå-
righeten att hålla våra vanliga hägnader vid makt,
äfvensom huru mycken skog, som derigerom ödes
och huru mycket arbete, som derigenom bortslösas.
Det är redan yttradt af en talare, att en stängsel-
författning, som gäller lika från Sveriges nordliga-
ste till dess sydligaste del icke kan vara rätt lämp-
lig. Det kan synas, som om det vore riktigast att
den princip uttalas, att ägaren till kreatur är skyl-
dig att ansvara för det ohägn, som dessa kunna
göra; det kan synas riktigt såsom princip, att den,
som har en odlad jord, icke måste behöfva att kring-
bygga den med gärdesgårdar. — Men jog hemstäl-
ler huru en lag skulle kunna stiftas, som ålade t. ex.
de Norrländska nybyggarne att ansvara för de krea-
tur, som de utsläppa på de vidsträckta skogarne, och
som ofta måste återsökas 43 å 20 mil från hemmet;
huru de skola kunna ansvara för det obägn dessa
kreatur möjligen på sådant afstånd kunna göra. Man
talar om vallning. Men huru skulle man väl kunna
tillförbinda en sådan nybyggare att låta volla t. ex.
sn häst. som han sålunda utsläppt på de stora sko-