mötets uppmärksamhet och deltagande, så synes mig
, äfven skäl vara att hoppas, det en opinion, uttalad
af svenska landtbrukets här församlade representan-
ter och vänner, ej skulle kunna befaras att blifva
uttalad i tomma rymden.
Under föreställning att landtbruksmötet skall finna
anledning att hänvisa frågan till behandling af ve-
derbörlig sektion, vore det kanhända öfverflödigt,
att på förhand bedöma i hvad mån, eller på hvad
väg, man bör söka verka för problemets lösande;
men då jag utan all betänklighet sökt ådagalägga
det närvarandes stora bristfällighet, anser jag mig
äfven uppfordrad att meddela, huruledes jag tänkt
mig utvägen för det bättres tillvägabringande.
Då man torde få antaga, att en fråga, af så ge-
nomgripande natur som denna, ej genast låter be-
stämma sig genom positift reformerande lagbud; å-
terstår det att tillse, om ej någon annan utväg till
ändamålets vinnande må vara öppen.
För min del är jag färdig tro, att en sådan väg
verkligen finnes, och att denna väg är ingen an-
nan, än den, hvilken vår samtid beträdt i flera rikt-
ningar för befrämjandet af dess största syften, nem-
ligen — den fria föreningens.
Der, hvarest hemmansåboer, af hvilken anledning
som heldst, öfverenskomma om att hålla hvarannan
fred, oberoende af all sorts hägnad, der har refor-
men redan inträdt, och frågan blifvit i sjelfva ver-
ket löst på den genaste väg, och under en mera in-
bjudande, än afskräckande form.
Hulvudfrågan nu synes mig således böra vara
att söka åstadkomma och upprätthålla sådana före-
ningar.
Genom nödiga modifikationer i gällande hägnads-
lagen, hvilka böra hafva för afsigt både att befor-
dra föreningars bildande, och att bereda tillräckliga
garantier för deras framtida bestånd, skall otvifvel-
aktigt ganska mycket uträttas: och för att härutin-
nan ytterligare påskynda en ny sakernas ordning,
som är af behofvet så högt påkallad, tror jag, att
premier af allmänna medel skulle kunna till all-
mänt gagn användas. Sättet att bereda eller åstad-
komma dessa hjelpmedel, torde jag med fog få öf-
verlemna åt landtbruksmötets närmare öfyerläggning.
Man kan på flera vägar närma sig målet, och
detta mål är i sanning af beskaffenhet att böra sö-
kas på hvarje väg, som kan vara tillfinnandes inom
tankens och laglighetens vidsträckta områden.,
Öfverste Aug. Anckarsvärd förklarade denna fråga,
som genom herr kapten Kylbergs anförande nu blif-
vit väckt, vara en af de aldra vigtigaste, som kunde
komma att diskuteras vid detta möte. — Stäng-
selförfattningen, i dess närvarande skick, -vore för
ingen del lämplig för nu varande tidsförhållanden;
och talaren ansåg att mycket skulle vara vunnet,
om detta möte uttryckte en någorlunda allmän opi-!
nion angående olämpligheten af vår nuvarande stäng-
selförfattning, som är lika gällande för hela Sverige,
från Haparanda till Falsterbo, — hvilken opinions-
yttring möjligen kunde verka derhän, att sagde för-
fattning i lagstiftningsväg kunde komma att undergå
en genomgripande förändring.
Talaren antydde vidare att det så allmänt och
så rättvist öfverklagade missförhållandet emellan åker-
bruk och boskapsskötsel icke skulle kunna afbjelpas,
så länge den gällande stängselförfattningen bibehål-
les. Odlingen af foderväxter skulle aldrig blifva all-
män eller vinna tillbörligt insteg hos allmogen på
slättlandet, der man icke mäktar att — såsom nu
fordras — genom inhägnader skydda sin fodergröda.
Förr än lagen skyddar den växande grödan, äfven
utan att den är omgärdad af stängsel, förr kan åker-
bruket aldrig stiga till någon höjd; förr kan foder-
odlingen och med detsamma boskapsskötseln aldrig
uppdrifvas till någon egentlig betydenhet. I ettså
vidsträckt land som Sverige, med så väl slättland
som skogsbygder, kan dessutom ett och samma lag-
stadgande rörande stängselskyldighet icke rättvisli-
gen gälla. Efter den nu gällande lagen är man
skyldig att bygga fästningsverk omkring sina ägor,
för att skydda sin gröda emot grannars kreatur,
vare sig att man bor på slättbygden, der man ofta
saknar medel att stänga; eller i skogsbygden, der
material till stängsel finnes i öfvyerflöd. En annan
grundsats torde dock både vara naturligare och rätts-
enligare, den nemligen, att hvar och en, som äger
osjäligt djur, vare skyldig att svara för all den
skada detta gör. Denna grundsats, ehuru den
skulle kunna tyckas vara nog radikal och hård,
skulle, uttalad af lagstiftningen, på en gång afhugga
den gordiska knuten, afhjelpa det onda och upp-
hjelpa svenska landtbruket till hvad det bör och
kan blifva, samt undanrödja det beklagliga missför-
hållande, som nu finnes mellan åkerbruket och bo-
skapsskötseln. Tidpunkten för en sådan lagförän-
dring torde ock just nu kunna anses vara inne, i
anseende till de nu öfver hela Sverige pågående
laga skiftena, som flerestädes och åtminstone i Ne-
rike nästan ursinnigt påskyndas, ty det finnes knappt
någon by, som icke är under skifte. Då nu hvar
och en, efter verkstäldt skifte, skall utflytta till det
honom tilldelade jordstycket, borde han kunna göra
det, utan att behöfva bygga fästningsverk omkring
detsamma; och det vore derföre i närvarande tid-l:
punkt synnerligen maktpåliggande, att den närva-!:
rande stängselskyldigheten upphäfdes. — Att jag,)
fortfor hr Å., i detta fall icke talar af egen nytta
eller för min egen fördel, vill jag blott antyda, ty
på de af mina egendomar, som jag sjelf sköter, fin-
nas redan inca gärdesgårdar. Jag har i många år!