4
SETON),
EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅBRIUNDPADET.
ANDRA DELEN.
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Hösten var redan förbi... vintern i antåg... ett hvit,
tunt, ännu genomskinligt dok täckte alia föremål der ute;
men hos Gustaf och Albertina var det ännu vår.
Som man vel, förjagar kärleken köld och död, och det
lilla gudasköna barnet, som låg slumrande i Albertinas famn,
förbytte för henne och fadren novemberminadens kalla,
tunga nordanvindar till vårfläktar, och förvandlade granar
och tallar till lunder, bebodda af välgörande gudomligheter.
Det var en kulen afton. Gustaf hade hela eftermidda-
gen varit ute och uppmätt diken; ett obehagligt duggregn,
blandadt med isbark, hade fallit hela dager, och han åter-
kom våt och utkyld till sin boning; men knappt hade han
inträdt i sängkammaren, der en treflig brasa sprakade,
framför hvilken Albertina satt och lindade sin lilla gosse,
... och allt obehag försvann.
vAck. min Gusta, hvad jag är glad! Lilla Albert har
skratat...n -
Gustaf närmade sig, och se...det sköna barnet smålog
verkligen emot horom. .
Endast en far eller mor kan känna allt det ljufva, som
ligger i barns, serdeles första, småleende.
Förtjust lutade Gustaf sig ner, för att kyssa maka och
son, då Albertina ropade till: -
Min Gud... Gustaf! så våt din rock är; din halsduk
är alldeles genomblöt!... Tag gossen, Maja,, sade hon åt
barpflickan, så att jag får ömsa på herrnl,
Maja, en flicka om tolf eller tretton år, var barnpiga.
Ingen fru af medelklassen, isynnerhet på landet,-skulle
tillåtit sig att till barnpiga antaga en arbetsför menniska;
dertill utsågos de, som till intet annat arbete dugde, Så
äskade tiden, . .
,Vet du, Albertina, började Gustaf, som af det inner-
) Se A. B. Ja 99—402, 105, 108, 109, 114, 115, 145, 116,
118—121, 132—4136, 138—144 och 146.