:lom missbruk af 48S7 års författning, utan vid dess
lrätta bruk; ty om densamma jiakttoges, så skulle
Iden för Norrland blifva ganska välsignelserik. Jag
löfvergår till Calmar län, der jag nu bor. Baron
Raab, som äfven är från denna ort, har redan före
mig yttrat sig. Jag instämmer uti hvad han an-
fört. Af min egen erfarenhet har jag fullkomligt
bekräftadt, att dugliga och trefna menniskor öfver-
Jallt kunna taga sig ut i Sverige äfven med mindre
Tjordlotter. — Talaren anförde vidare, att han un-
Ider sina resor funnit fördelen afjordstyckningen äf-
I ven bekräftad af förbållanderne i Rhendalen m. fl.
Istädes.
Prosten Holm tillade upplysningsvis till hvad han
TT förut anfört, att så väl inom Själevad som angrän-
Isande församlingar finnas personer, som omkring 20
lår innehaft odlingslägenheter, utan att derunder ha
.luppodlat så mycket, som ett kappland. Och ansåg
Thr H. dessutom, att det genom jordstyckningen blir
brist på tjenstfolk; att bonden skulle få svårt att
Iskaffa sig nödigt antal drängar, då dock burgne
bönder äro just de, som borde verkställa uppodiingar.
Förste expeditionssekreteraren Riskert: I afseende
på erfarenheten, såsom grund för bedömandet af fö-
Irevarande fråga, instämmer jag fullkomligt i det
Iskriftliga yttrande, som inkommit från min em-
I betsbroder lagman von Röök. Det är mer än 30
lår sedan jag började tjenstgöra såsom domare; och
ljag har under denna tid haft tillräckligt tillfälle att
se, huru välgörande för den fattigare folkklassen det
varit, att kunna förvärfra äganderätt, eller säker be-
sittning för längre tid, å mindre jordlotter, och buru
litet således denna styckning af jorden baft menligt
inflytande på trefnaden eller sedligheten hos nämn-
de folkklass. Möjligtvis kan erfarenheten i orter,
dem jag ej känner, eller under omständigbeter, hvil-
kas orsaker här ej kunna undersökas, hafva gifvit
anledning till andra slutsatser. Jag tror dock, att
Jen samhällsfråga, så vigtig och så genomgripande
som denna, ej får bedömas endast efter spridda er-
farenhetsrön. Jag kan ej förstå annat, än att den
måste betraktas från en högre synpunkt, från den
nemligen, som antydes af sjelfva principen för det
rättsförhållande, hvari frågan äger sin egentliga be-
I tydelse; och med.all aktning för den mening, som
blifvit yttrad mot vådan af att vid ett så beskaffadt
möte som detta ingå i principfrågor, kan jag ej un-
derlåta att som hastigast vidröra hvad jag i detta
hänseende funnit nödigt för att stadga ett omdöme
i saken.
Men vid formen af frågan måste jag först anmär-
,ka, att, genom en cirkel i uppställningen, svaret
en alltför långt drifcen styckning af jorden, och
detta måtte vara detsamma som en styckning, hvaraf
någon skada eller något mehn följer. På denna
följd nu förutsättes såsom gifven; kan väl frågan
icke annorlunda besvaras, än med Ja. : Ville man
åter med alltför långt drifven förstå en styckning
öfver hvad gällande lag tillåter, så ligger svaret li-
kaledes i frågan, emedan öfverträdelse af lag alltid
måste vara menlig, åtminstone för sedligheten. När
frågan således icke klart uttrycker hvad de anförda
orden rätteligen skola beteckna, blir tydningen un-
derkastad det subjektiva tycket; men på någonting
så obestämdt som detta, kan väl svårligen byggas
en bestämd erfarenhet; eller derom afgifvas intyg.
Finnes nu ingen -måttstock för hvad som verkli-
Igen menas eller bör menas med alltför långt drifven
jordstyckning — och någon sådan lärer omöjligen
kunna utfinnas under de ytterst skiljaktige lokalför-
hållanden, som här i landet äga rum — så torde
frågan, sådan den nu är framställd, få för alltid för-
blifva obesvarad. Men den kan gifva anledning till
en annan fråga: är det för välstånd och sedlighet
gagneligare att vara kapitalist, än att vara jordäga-
re, och tilltager gagneligheten i detta afseende i
den mån kapitalbeloppet minskas, det vill i föreva-
rande fall med andra ord säga: har ägaren af ett
litet kapital mindre garanvi för sin framtida berg-
ning och sedlighet, om han nedlägger detta kapi-
tal i ett jordstycke, än om han behåller kapitalet
för att lefva på räntan? Jag bekänner, att detta ic-
ke är min öfvertygelse.
Men jordstyckning sker ej blott genom höp af
den som äger kapital, utan äfven genom arrende
af den, som ej har medel till köpskilling. En ar-
rendator åter är närmast jemförlig med den så kal-
lade jordtorparen. Andra frågan blir således: äger
den, som innehar arrende å ett jordstycke vanligt-
vis på längre tid, mindre garanti för bergning och
sedlighet, än torparen, som brukar ett lika jord-
stycke mot dagsverksskyldighet och med äfyentyr att
bli bortkörd efter uppsägning? Afven i denna del
är jag af motsatt mening.
Alt ett vidt omfattande jordbruk drifves med
mera besparing och följaktligen med större bebållen
afkomst, än ett mindre, der brukaren använder en-
dast sina egna krafter, torde böra antagas; men för
samhället i det hela är det deremot tvifvelsutan
mindre gagneligt, att några få stora jordägare, som
drifva sin rörelse och aflöna sina arbetare på fa-
briksmaner, kunna lefva i öfverflöd, än att ägare
eller sjelfständige brukare af små jordlotter i mång-
faldigt större antal lefva af eget arbete och i egna
hem njuta trefnad och belåtenhet, hvarigenom fre-
stelserna till afvikelser från sedligheten hos denna
stora mängd af menniskor ofelbart minskas.
Mången skall det kanske förefalla besynnerligt, att
man talar så mycket om sedlighet vid ett åkerbruks-
möte. Så förefalier det icke mig. Målet för åker-
bruk, såsom för all materiel förkofran, är, efter min
tanka, icke mennitkoslägtets gödning, utan menni-
skoslägtets civilisation; men civilisationens högsta
mål är sedligheten. I och med detsamma man ta-
lar om sedligheten, talar man äfven om friheten.
Dem emellan äger ingen skilnad rum. Friheten är
sedlighetens, likasom hela menniskoandens lifsele-
ment. Man står således här vid tidens stora fråga,
frihetens stora fråga.
Men friheten, sedd från den yttre sidan, förverk-
ligas i staten genom rättsiden. Sedligheten förut-
sätter rätten. Det som är orätt, kan ej bli sedligt
eller befrämja sedlighet. Man måste derföre veta
hvad som rätt är i förevarande fråga; och detta kan
ej vara annat, än att det ej må betagas någon med-
borgare i staten, att förvärfva egendom, lös eller
fast, stor eller liten, allt efter som hans omständig-
heter medgifva honom att tillfredsställa sitt behof
af mensklig utveckling och förädling. Detta behof
eo mMöoanl 44 I oo Aa mA
kommit att inläggas i sjelfva frågan. Den omtalar
a mA OA
—t hr - - LLA
17
DA