väsenden, menniskin, om icke konstens fram-
ställningar bidroge dertill? Ej stå sådana upp-
gifter att bekomma genom de allmärna ab-
straktioner, blott, som filosofiska och religiösa
läroböcker understundom meddela. Dessa röra
oss mången gång litet nog, oaktadt all välme-
ning. Orssken är, att vi så ofta känna på oss,
det de angå mycket, men icke alltid just det,
hvarpå dock tusende af oss behöfva och önska
upplösning, svar, eller åtminstone en i saken
upplysande tanke. Bör man förundra sig då,
att den menskliga individen helst af allt stu-
derar hvad som ligger den närmast: som an-
går det: humana: som har till syfte att visa
buru denna individ universaliseras, hvilket ut-
gör sjelfva motsatsen af den egoistiska drift,
man eljest så gerna underskjuter hågen attfor-
ska i individualismens arkiver, det vill säga, i
romanlitteraturen? Denna håg skulle endast
kunna vara fördömlig, om den uppstode med
exklusiva anspråk; det är, om den påstode, ait
allt annat slags poesi och konstframställning,
utom romanen, vore af ingen betydelse, af
ringa värde, ell;r icke tvärtom af ett ännu hö-
gre. Men dylika anspråk hafva ingenstädes
afhörts.
En anmärkning af annat slag rörande ro-
manlitteraturen, är dess bekanta fsllenbet för
tendenser. Häruti se viss2 konstdomare en för-
tjenst, andre ett fel; och afgörandet beror ytterst
på hvad man menar med den omständigheten hos
en vitter produktion, att h.fva tendens. Den-
na fråga ir verkligen af stor vigt för konsten,
och det torde derföre tislåtas oss, att med nå-
gra ord söka reda ämnet.
Till en början: när man talar om tendens-
romaner; afsigts-pjeser, stycken med inlagda
eller underförstådda meningar o. s. v., och så-
ledes dervid tänker sig någonting särskildt, en
specifik art inom konsten; så kunna då orden
ptendens, afsigt m. m. icke vara tagne en-
dast efter det allmänna begreppet af riktning,
syftemål, plan. Ty, om så vore, skulle allt,
som i verlden nånsin utkommit och vidare vi-
sar sig, ej kunna utgöra annat än tendens-kom-
positioner. Den enklaste berättelse om något,
som tilldragit sig, har onekligen det syftet (den
tendensen) att berätta händelsen. Sjelfva O-
dysseen skulle vara ett tendens-epos, enär den
har elt ändamål, det, att skildra Ulyssis återfärd
till Ithaks. Aeneiden icke mindre, emedan denl
har ti!l tydlig tendens, att besjunga Åcneas och
hans följeslagares resa till Talien och bosätt-
ning i Latium. Och inom den romantiska klas-
sen, hvar fiaone; väl ett arbete, på vers eller
pros2, som icke har sitt ämne? och dermed sin
gifna tendens att utföra det? Kan väl ett en-!
da stycke af alit hvad Goethe, den universala-;
ste af alle, skrifvit, frikännas från egenskapen
att vara någonting? och i och med detsammaj.
hafva sin egna riktning, sin vissa tendens? Kan :
man icke säga detsamma om den naivaste folk-
visa? om hvarje den mest instinktiva, blott pål
naturinspiration stående sammansättning? .
Det är följaktligen klart, att man icke me-
nar sådant, när man talar om tendens-arbeten.
Men hvad menar mean då? Jo, stycken med
inlagda reflexioner.
Reflexioner? satser? tankar? påståenden? ytt-
randen? anmärkningar? betraktelser? — Gifves!.
då någon enda komposition- af alla de slag vij(
nyss citerat, och af alla som kunna nämnas,l!
de der icke hafva reflexioner på hvarje sida?
Kunna tankar möjligen undvikas?
Hm, detta menas icke. Nej! man förstår
med tendens-stycken, vare sig romaner elier
annat, sådana, hvari man tydligen finner för-
fattaren hafva valt sujetterna efter sin smak,
eller lagittill ämnen dem, hvarpå han sjelf med
förkärlek tänker, och som tillhöra hans Sy-
stem, i fal han öfver hufvud är en person med
sådant.
Omöjligt! Menade man blott dett2, så skulle
åter ingea skrift i verlden kunna undgå att.
tillhöra tendensväsendet. När hafva ej förfat- !
tare valt sina sujelter? Och när man väljer
ämne, när man tager karakterer eller händelser ,
till skildring, utan tvifrel gör man det då all-i
j
Il
(
I
tid efter hvad man intresserar sig för. Månne
icke Homeros hyste förkärlek för Trojanska
krigets skildring, eller hved förmådde honom
eljest att sjunga Iliaden? Månne icke Virgilius
hade en utmärkt smak för pi?s Aeneas, och
fann sitt synnerliga nöje i den segelfart och
den kolonisation han beskref? Vi ville väl se
den skribent, prosaist åller skald från hvad tid
och af hvad slag som helst, hvilken, när han
skrifvi, icke skrifvit efter sitt tycke, sitt val?
som icke gjort framstälningen ur, i, eller ef er
sitt system, hurudant detta än må vara? huru
litet eller kuru mycket detta ock varit utveck-
ladt?
Om dyl:kt måste följaktligen icke heller vara
frågan.
Imedlertid kan det icke nekas, alt, när man
talar om konstprodukter med tenden-er, förstår l
man stycken, icke blott hvaruti reflexioner,
satser, tankar 0. s. v. förekomma (ty sådana!
finnas i alla), ej beller der de förekomma ef-l,
ter författarens smak och val (ty det är ocksåijs
alltid händelsen); utan der de stå på någotft
visst sätt. Vi skola med några ord söka upp-
gilva, hvaruti, efter vår tanke, detta vissa säll ;
f
Hestår; 2