gelskt bol:g, som ville anlägga en jernväg up-
pe i Norrbotten, eller om å andra sidan det
vore nyttigt, alt jernkontoret uppoffrade en
million riksgälds, blott för att lemna det stora
malmfältet obegagnadt. Denna fråga är icke
precist så lätt att afgöra. Man har förr sett
stora fördelar för landet uppstå deraf, att rika
utlänningar köpt egerdomar i landet och ska-
pat tillökning i dess industri. Sådana hafva
till och med fått ett hedradt minne hos efter-
verlden, t. ex. den rike jernfabrikanten Louis
de Geer, som grundlagt vallonsmidet härstädes
och inköpte Dannemora grufvor. I Norge be-
arbetas Altens kopparverk af ett engelskt bo-
lag, hvilket anses ganska fördelaktigt för Nor-
ge, 0. s. Vv. Det oaktadt kunna visserligen ser-
skilda invändningar framställas om bearbetnin-
gen af Gellivaare, grundede just på detta bergs
rikedom på jernmalm, som kan föranleda den
farhågan, alt sjelfva det öfverflöd på malm, som
deraf uppstode, skulle försätta andra grufvor i
overksamhet på andra oiter. Utan att tro att
det ligger så serdeles mycken halt i sådana in-
kast, vilje vi dock antaga möjligheten att så
kan vara; men det får åtminstone medgifvas,
att en undersökning derom bir ske i första
rummet och några skäl framställas, tamt att
det stöter så der litet grand på det skurkakti-
ga, att likt Minerva börja med antagandet der-
af, att frågan om an försäljning till ett ut-
ländskt bolag skulie vara dikterad af en egen-
nytta, som åsidosalte statens väl och inresse.
Till det förestående kan för öfrigt vara lämp-
ligt alt bifoga några reflexioner öfver summa
ämne, som lästes i Götheborgs handelstidning i
förra veckan:
Uppskjutandet af frågan om Gellivare-verkens in-
köp för societetens allmänna räkning, torde med tem-
lig visshet kunna antagas såsom ett förebud till ett
blifvande afslag. Också är det omöjligt att fatta,
hvartill en sådan åtgärd skulle gagna. Det allmän-
na vill jag ej tala om — ty det frågas nu icke ef-
ter. Vi stå närmare, än man inser, till ett djerft
spel med dess välfärd, sedan i våra inflytelseegandes
logika, nyttighetsprincipen, som till sin natur är
egoistisk och enskild, uppställes såsom den ledande
stjernan, och rättsprincipen, som är jemnande och
allmän, betraktas med förakt. Men hyad skulle väl
brukssocietetens nu uniformerade och bevärjade pa-
troner egentligen vinna på hela saken? Tro de att,
för det man läte de goda svenska jernsorterne ligga
begrafne i jorden, verlden begärligare nöjer sig med
våra sämre? Kan man inbilla sig, att i andra län-
der icke behofvet uppsöker bättre och rikare till-
gångar, då man ser, att vi icke täfla med dem och
fördelaktizt använda våra egna? Eller vill man
verkligen sjelf drifva Gellivare-yerken? Vill man,
såsom sig bör, använda norra Sveriges rikedom? Nå-
väl, hvartill tjenar då att genom beslut binda en hel
brukssocietet samt således lemna till en allmän för
valtning, hvad blott exskildt nit, omtanka och vård
kunna bringa till full nytta och kraft? Icke har
vår jernhandtering sitt säkra skydd i våra bättre
jernsorters unda hållange, utan i de sämres större
brukbarhet, genom ändamålsenligare behandlicg och
användningssätt. Nog finnes det ännu i årtusenden
på jorden behof af alla slags jernsorter för de olika
ändamål, hvartill menskliga industrien kan begagna
dem. Hela hemligheten är, att, i mån af detta be-
hof, bereda och fullkomna tillverkningen. Om vi
ej sjelfva hafve nog kunskap, nog ihärdighet, nog
kapitaler att göra det; nåväl! låtom då dem, som
ega allt detta, visa oss vägen. Vi draga ju sjelfve
då mera fördel deraf, i stället att eljest hafva ingen.
Det blifver ändå slutligen svenska bänder och sven-
ska slägten, som få godt af utlänningarnes föregå-
ende anordningar och uppoffringar. Det ligger i
säkens egen natur. Vi se ju det af så mycket, som
den äldre tiden lemnat oss i arf efter holländares,
tyskars och walloners sträfvanden här i landet. År
det då så farligt, om vi nu låta engelsmän försöka?
Tänkom oss, att dessa stenkolsmenniskor,, som äro
vane att gå på djupet, då vi vanligen blott gå på
ytan, gjorde will sina första cr experimenteran-.
den, att här finna stenkolslager, för att med mindre
kostnad drifva de dyrbara grufvor, de sålunda åt-
kommit. Hvilka ofantliga fördelar skulle ej en så-
dan upptäckt medföra för 0ss?
ESR SATTE SEE
— Den s. k. stora trollkarlen i Norden, hr An-
Affe AA an asRnR fnil al:
