en hAdnår MWe
Er. Gust. Geijer. Stockholm 1847, hos L.
J. Hjerta, 67 sid. 8:0, å 32 sk. bko.
Icke af titelbladet, men genom ett li!et för-
ord, underrättas läsaren, alt dessa intressanta
blad från den hädangångne store mannen till
större delen först skrefvos och utgåfvos på ty-
ska sistlidet år. Den öfversättning, som förfat-
tåren sjelf här gjort med tillägg, kan i an;een-
de till tiden anses såsom ett testamente åt de
refterlefvande.
Oaktadt titeln blott talar om den religiösa
frågan, har denna, säger hr G., så många po-
litiska beröringspunkter, att den tillika är en
politisk fråga af den allrastörsta vigt. Denna
öppnar boken. Förf. behandlar det s. k. borger-
liga konungadömet, hvilket, såsom utgörande
det tredje ståndets förnämsta politiska seger för
närvarande, framställes såsom julirevolutionens
hufvudsakliga frukt.
Förf:s grundtanke i denna del af den polii-
ska frågan utgår på, att borgerligheten i den
moderna staten, det tredje ståndet, eller me-
-delklassen, såsom den också kallas, väl å ena
sidan, eller i anseende till sin öfre gräns, be-
finner sig i en rörelse, som dels redan upp-
sväljt, dels fortfarande uppsväljer de öfriga
stånden i staten, hvilka alltmer ingå och för-
svinna i denna medelklass; men deremot vid
sin nedre gräns sträfvar till ett skarpt afskiljan-
de (medelst census,, den rörliga egendomens
exklusiva prerogativ) från hela det lägre ele-
mentet i samhället, de s. k. arbetsklasserna,
hvilka den utesluter från delaktigheten i repre-
sentationsrätt. Förf. kommer härigenom till be-
traktelser öfver framtidens makter,, de ännu
i sambällets bakgrund befintliga ämnen, som
förr eller sednare, och kanske snart nog, äro
egnade att framträda på den politiska skådeba-
nan för att i sin ordning uppsvälja medelklas-
sens exklusivitet och gifva arbetet både sin till-
börliga ära och rätt. Ett vigtigare ämne än
detta tidens hufvudproblem kan icke gifvas för
snillet att behandla.
Utan att vilja genom några sammanhängande
längre utdrag förtaga det intresse, som läsaren
-skall finna af sjelfva boken, hvilken framtiden
kommer alt räkna till det märkligaste af tide-
hvarfvets litteratur, och hvilken utgör ett nöd-
vändigt komplement till de tre föreläsningarna
och Litteraturbladet,, skola vi dock med några
korta fragmenter visa, huru klart författaren
förstått ait definiera och karakterisera åtskilli-
ga af de föremål, om hvilka partierna och sko-
lorna mest tvista.
Medeltidsstaten var helt och hållet en stat af
ständer och korporationer, eller har åtminstone på
afstånd utseende af en sådan. Ty enhet i sig sjelf
har denna stat aldrig haft; så att de, som vilja å-
terställa honom, arbeta på en dubbelt omöjlig re-
stauration, nemligen af något, som ej blott icke mer
kan vara till, utan ock aldrig existerat.
Enheten i denna stat var alltid blott en theor.-
tisk och symbolisk. I verkligheten har han, såsom
ett hef, aldrig funnits. Det politiska resultat, som
medeltiden öfverlemnat åt den nyare tiden, var öf-
verallt ett aggregat af särskilda, ehuru slutligen un-
der en yttre statsenhet betvungna, elementer. Ty
till hvarannan voro dess beståndsdelar fiendtliga,
och hvar och en af dem hade sträfvat efter sjelf-
ständigt välde. Så adeln, så presterskapet, så bor-
gerskapet i städernas uppblomstrande frihet, hvars
rörelse ej mindre var en autonomisk. Detta auto-
nomiska lif — och dermed sin egentliga lifsprincip
— mistade afla ständer genom furstarnes växande
territorial-höghet.
Den enda enhet, hvaraf den gamla ståndsförfatt-
ningen var mäktig, var en aristokratisk och med
detsamma partikulier för hvarje stånd, således en
andeliy. en prestelig, en borgerlig, och derföre en
öfver hufvud inom sig stridig aristokrati. Ur
dessa aristokratiers strid hafva ståndsprivilegierna
framgått. Hvar och en, som känner deras historia,
vet att dessa från början merendels hade blifvit ko-
nungamakten aftvungna, och tillika voro föremål
för särskilda fördrag emellan kungen och ståndet,
hvarvid privilegiernas öfverrensstämmelse med sta-
tens bästa och det allmännas rätt ingalunda togs i
betraktande. Det var ett förhållande af makt till
makt, hvilket förändrade sig efter maktens olika ut-
delning.
Hr G. visar nu, att konungamakten, såsom
för tiden utgörande statens faktiska enhet, all-
tid arbetat på de särskildt privilegierade stån-
dens upplösning; och att t. ex. franska revolu-
tionen så till vida egentligen utgjort konunga-
maktens eget verk (sid. 43). Konungsligheten
(eller moajestätsbegreppet) har endast någon be-
tydelse då den fattas såsom en enhet al sam-
hället eller hela folket, men faller deremot till
intet och krossas, om den icke vill erkänna
detta, utan uppresa sig mot samhället och fol-
ket, hvilket då vänder sig mot kronan, och
fordrar allmän rätt till trots af thronem. Detta
omslag förklarar, hvarföre revolutionen, till sin
grund framkallad af konungamakten till de pri-
vilegierade ståndens qväsande, dock sedan gick
att störta denna sjelf, genom en högst natur-
enlig evolution af den inre, evigt arbetande
nationaliteten, som icke kunde tillåta konungs-
ligheten vara en makt för sig, utom staten,
utom folket.
Sedan hr G. sålunda karakteriserat den stora
revolutionen, talar han om borgaredöme:s upp-
komst derutur:
Det är ur denna revolution, som det nya borgare-
dömets makt utvecklat sig och, ej utan strid med
det åter i rörelse. satta folket, slutligen kommit till
stadga. Dermed har det ock skiljt sig från folket,
SLANT TATE TE IRRITERA ERE
Tas ham aest sur madat Anh man arena lat ttan I