ÖREDRAG AF HR PROFESSORN BERG VID
SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS ALLMÄNNA
ÅRSSAMMANKOMST DEN 26 MAJ 1847.
Vid Svenska Slöjdföreningens högtid sistlidet
år hade jag äran här yttra några ord om na-
tionallynne:s inflytande på industrien.
Att jag, en främling på slöjdernas område,
åter här uppträder, har sin enda ursägt deruti.
att jag ej ansett mig kunna eller böra gifva ett
afslag åt den person, som åter behagat hedra
mig med uppdrag att här tala.
Inom mitt område ligga endast de allmänna
betraktelserna, hvilka åskådaren på afstånd mån-
gen gång ej kan återhålla, när stora tilldragel-
ser utveckla sig för hans ögon.
Det är ett gammalt ordspråk från kung Sa-
lomos tid, att intet nytt sker under solen.
Men, så har jag frågat mig, sker nu intet
nytt under solen, hvad skola vi då säga om
den s. k. nya tiden — om denna vår tid, som
man frin en sida ofta hör bittert tadlas, såsom
en -verklig eländets jernålder — från en annan
åter högt lofsjungas, som mensklighetens gyllene
tid, eller åtminstone som ett säkert förebud
dertill. Från båda sidor har man alltså obe-
stridligt i denna tid trott sig finna något nytt
— och nekas kan väl ej, att mycket nytt nu
synes röra sig bland mensklighe!en.
Månne vi då trampa en ny jord? Månne den
gamla lidit någon stor skakning af sina grund-
valar? Minne den hastigt sänkt eller höjt sig?
Nej — ännu qvarstå ju öfverallt omkring oss
oskadda minnen af den gamla och ofta s. k.
goda tiden.
Eller månne den gamla jorden plötsligt blif-
vit befolkad med ett nytt slägte? Nej. Ännu
känna vi ju rätt väl vår ättartafla, vår oaf-
brutna härkomst från de slägten, som lefde i
gamla dagar. Eller månne den nya tiden
kan hafva gjort något omätligt steg framåt i
tankekraftens större djup, i inbilluingskraftens
djerfvare flygt, i wiljans oböjligare styrka, i
handlingarnes ädlare bevekelsegrunder 0. s. v.?
I alla dessa hänseenden blir säkert den opar-
tiska granskningens dom, att menskligheten i
alla tider egt sina storheter — att vår tid, i
förhållande till sina hjelpmedel och sina fre-
stelser, torde hafva hvarken större eller mindre
anspråk på förljenst, än någon annan inom hi-
storiens område. Det nya, som skett under
solen, består då hvarken deruti, att den nya ti-
dens menniskor kommit i besittning af några
egenskaper, som de gamla saknade, ej heller
deru!i, att den natur, i hvilken vi nu lefva,
blifvit omskapad efter några nya lagar, som
förr ej verkade der.
Men, i menniskoanden bo stora förmögenhe-
ter, som länge kunna slumra outvecklade, 0o-
medvetna — i naturen röra sig stora krafter,
som länge kunna förblifva af menniskan oför-
stådda, oanvända. -
Lifveis väsende, i andans så väl som naturens
verld, är ett frö till oändlig utveckling.
När nu menniskoanden en gång vaknar till
medvetande 2f sin förmåga; när naturen åt ho-
nom upplåter sina omätliga krafter, när menni-
skan tager sig annat alt tänka på, annat att
syssla med, än blott sjelfskapade bländverk,
när hon framförallt ifrigt söker sanningen ilif-
vets verklighet — då måste snart mensklighe-
ten framstå i en annan gestalt än förr, då må-
ste tidehvarfvet få ett nytt uiseende — ty men-
niskan har då lånat naturens outtömliga kraf-
ter, för att efterhand kunna verkliggöra natu-
rens visa ordning äfven inom den menskliga
verlden.
Detta är i min tanka lösningen af den nya
tidens gåta. Denna tid synes mig vara den
ännu späda brodden af ett frö, som jag ville
kalla naturforskning, när detta ord tages i sin
vidsträcktaste bemärkelse af en forskning i na-
turen af både den andeliga och kroppsliga verlden.
Naturmenniskan, i den tid som föregick ci-
vilisationen, lefde i naturen, såg dess förete-l-
ser, men nästan med samma öga som djuret;
bon förstod ej heller i de flesta fall att begag-
na dem på annat sätt än som djuret, ledt af
instinkten. .
I detta tillstånd var menniskan naturens slaf,
mera än dess herre.
Den bildning, som ännu i dag med skäl så
högt skattas, den klassiska forntidens, i syn-
nerhet hos Greklands och Italiens folk, hvilade
deremot otvilvelaktigt på en djup och klar na-
tur-iakttagelse, hvars skarpa uppfattning af de
yttre formernas skönhet och proportioner kan-
ske aldrig sedan har blifvit uppnådd.
Hos Greker var ock lärdomen tillika visdom,
ty den hemtades ur naturens och lifvets stora
bok — och den gick ut bland folket som 1ef-
nadsreglor, meddelade i offentliga föredrag.
Hvad slöjden hos detta folk alstrade var skönt
ty slöjdidkaren arbetade i harmoni med en skön
natur, och åt åtskådare, som för denna skönhet
hade öppet sinne.
Men öfver allt hvad den klassiska forntiden
tänkt och skapat skönt, frambröt ett förstörel-
sens tidehvarf, likt den vilda fjellströmmen, som
i sin fart härjar och ödelägger alt. Barbarer
blefvo med eld och svärd herrar öfver Europz
— för att dock snart i sin tur smidas i bojoa
af hierarkien.
Intet envälde har för menskligheten v.ri
vådligare än det andeliga, ty det tog sjelfvs