menniskor. Det goda han gjorde; våf en nödvändig
följd af ljuset och tiderna: det onda låg grundadt
till större delen uti hans egenskaper. Han red upp
på Hemming Gadds häst, i Sturens hof: blef sedan
tagen under armarna af Brasken, den han gement
bemötte. Gjorde aldrig något sjelf, som förtjente
heder.
Rec. fortfar derefter: :
Bland Nordins efterlemnade handskrifter finnes
åtskilligt mera utfördt i samma syfte. Hr W. har
sjelf i Biogr. Lex. efter :grefve De la Gardie berät-
tat, att Rulström vid öppet bord utbrutit ien häf-
tig filippik mot Gustaf, såsom den der genom en
revolution af enskild hämnd och äregirighet upplöst
Skandinaviens enhet och så grundlagt de tre ri-
keras vanmakt och politiska obetydenhet för sek-
ler. Att Christian bortjagades, var en välgerning;
men detsamma skedde i Danmark och Norge, utan
att någon sådan usurpator skördade frukterna. För
öfrigt har Christian efter all sannolikhet blifvit gan-
ska orättvist bedömd ). (Jemför Allens nya under-
sökning och Hammerichs framställning i Skandina-
viska sällskapet.) Den nya Svenska dynastien grund-
lade ett 300-årigt hat mot Danmark och synnerli-
gen mot Christian för att -rättfärdiga sig sjelf. Miss-
nöjet mejl Christian var ej större, än att, då Gustaf
ville tubba den Småländska allmogen: från honom,
undkom han med möda dess pilar. Samma trogna
allmoge, gjorde - dock tvenne ihärdiga uppror mot
Gustaf sjelf, säkerligen ej för ro skull. Detsamma
gäller om Dalkarlarne. I De la Gardiska archivet
har hr W. anfört, huru, i ett 4528 mellan Gustaf
och den ädla Christina Gyllenstierna hållet arfskifte,
Wenngarns sätesgård, med många andra, blifvit
henne tilldelade. Icke dessmindre bröt han sedan
skiftet, tillegnade sig både Wenngarn och en hop
andra hennes arfvegods, till en del mot löfte om
vederlag, som hon aldrig bekom (I. 96, 248. IV. 3).
Billigtvis frågas: var rättlösheten i Sverige större
förut, eftersom en så dyrköpt Fosterlandets fader
nödvändigt kräfdes? Kunde icke en Sture, en äd-
ling, nu så väl som under 50 år förut, vara riksfö-
reståndare, enligt den väl kompetente domaren Carl
VIII Knutssons råd? Nej! Det fordrades ett Ma-
jestät, en Herrans Smorda för att ohejdadt kun-
na plundra kyrkor och enskilda.n
Slutligen detta:
Må man således ej genast falla i bitterhet och
förundran öfver de män, som med misstro betrakta
Gustafs företag; ty icke syntes den i andliga ting
ej så särdeles bevandrade konungen med sina knappt
manbara reformatorer kunna föra sådana saker till
en lycklig utgång, ehuru nu en högre makt befräm-
jade dem. Må man icke blindt döma alla opposi-
tionsmän mot Gustafs system såsom föraktlige och
landsförrädare. Månne icke en Brask, som vid hög
ålder med blödande bjerta öfvergaf-sina fäders jord,
det käraste föremåtet för hans tankar och verksam-
het, är lika heder värd, som t. ex. rojalisten Am-
björn i Grebäck, hvilken erhåller sitt gäll tillbaka,
sedan han afsvurit papismen, samt undfår konun-
gens vänskapsbref? Och månne det var samvets-
frihet, som infördes i Sverige, då konungen skref
till Helsingarne, att om de ej genast afsvure kato-
licismen, skulle han hugga en vak på sjön Dellen
och deri dränka dem allesammans ? Med sina egna
reformatorer kom han snart i ovänskap. Tvenne af
honom sjelf tillsatte biskopar lät han halshugga.
Snart finnes knappt en svensk man i hans förtroen-
de; hanslånar örat åt en Peutinger, en af de för-
slagsmakare,, yttrar Geijer, som, der något nytt
är på färde, tränga sig till regenterne,. Och man
förvånas, att uppror utbrista! Man häcklar det o-
tacksamma folket, som oroades af helgerånet på
fattigtionden och af konungens påbud, enligt hvilka
rättigheten att försörja sig med handel och handt-
verk och att besitta skattskyldig jord, var en af kung-
lig nåd gifven förläning.
6) Nya Svenska Parnassen. 1—45. En natt
vid Bullarsjön, al Emilie Carln. (Rec. G—R
W.) Omdömet om denna roman har i tidningarne
nästan öfverallt utfallit föga förd-laktigt. Skälen
förtjenade utan tvifvel att särskildt pröfvas;
men tyckas i allmänhet hvila derpå, att fru C.
i detta arbete angripit vissa ömtåliga religiösa
intressen, hvilkas förargelse derföre, tagit sig luft
mot henmne. Rec. klandrar, att fru C. omedså
koncentrerad harm vändt sig mot det fanatiska
läseriet i dess smutsigaste öfverdrifto, hvilket
skett genom skildringen af skrymtaren Grave.
Billigt frågas likväl, om icke detta var en ka-
rakter att måla? utan. att dermed nekas, det
inom religionens område och lika!edes bland s.
vider, både ädla, vackra och rörande, deml
denna roman ej haft till mål att vidröra. Icke
kunde det vara fru C:s pligt att uttömma äm-
net i alla riktningar? Rec. gör äfven åtskilliga
anmärkningar, deis mot skrifsättet, enär intres-
set under berättelsen (som öfverbufvud kallas
;långtrådigt uttänjd(?)) icke stegras, utan tvärt-
om upphör nästan förr än romadöen sjeifx, dels
emot personerna Justus och Constance, samt i
synnerhet den sistnämndas hoppande i sjön paf
let högst besynnerliga motivet, att dymedelst
försona Justus brott. Deremot berömmes den
aederlige Leonard, herrskapet Löwe, mamsell
Asp och friherrinnan G., phvilka påminna om
samma mästarhand, som tecknat gubben och
summan Stormbom i Enslingen, samt Max och
Evelyn, hvilka. stråla i den renaste dager, ut-
söra de egentliga ljuspunkterna, samt äro bållna
ned fin psychologisk kännedom och artistisk
sfverlägsenhets. Den läsande allmänheten torde
väst, hvar och en inom sig sjelf, bebjerta och
göra riktigheten af alla dessa omdömen. In-
ressena äro ej allenast minga, utan miånga-l)
randa: smaken likaså. Unicuique suum.
Frey-häftet slutar med uppgifter om Sven-
ka litteraturen i utlandet under år 4846. Det
r en efter författarne ordnad alfabetisk förteck-
ling på svenska arbeten, öfversatta eller utgif-
1a i Tyskland, Danmark och Finland, hvartill
ortsättning utlofvas, så fort sig göra låter, i och
ör Norra Amerika, Frankrike, England m. fl.
änder. :
Christian omtalas med beröm af Luther, som hos
Fredrik för honom anhöll om mild behandling i
fängelset. :
a se a a RE TA Ra AE