SO SR SO 4 älv TETRE ER ng MR TEEN
afsigt att inlåta mig i någon tvist på det politiska
gebitet — ett fält, som aldrig vid ett sådant till-
fälle detta bör beträdas. Men tillåten mig att, i
afseende på de åtgärder för nödens afbjelpande och
lindrande, hvilka erhållit parlamentets allmänna
och enhälliga bifall, få ytträå, att detsamma ansett
erna af större frihet för import och export
ödoämnen, minskning af restriktioner och be-
fordrandet af handelns frihet vara de vigtiga. Så-
dan var lagstiftande maktens åsigt, så att dessa åt-
gärder biföllos nästan utan motsägelse. Men då de
antogos, väntade sig ingen att den kalamitet, med
hvilken landet blifvit hemsökt, med ens skulle kunna
afhbjelpas, eller att lagstiftande makten -eller rege-
ringen skulle kunna tillintetgöra Försynens beslut;
men det var vårt bemödande, att genom tillämp-
ning af sådana grundsatser, som vi ansågo vara vig-
tiga, så mycket i vår förmåga stod, mildra de olyc-
kor, som hemsökte våra medborgare (Hör! Hör!)
Tillåten mig äfven att säga. att det finnes ett an-
nat sätt, som icke beror af lagstiftningen eller re-
geringen. genom hvilket olyckan må kunna afvän-
das. I dessa dyra tider, då man så mycket som
möjligt bör gynna införseln af en större mängd lifs-
förnödenheter, är det hvarje husfaders pligt, att, så
mycket som möjligt, spara på de födoämnen vi äga;
och i en period, då de arbetande klasserne och alla
de fattigare samhällsmedlemmarne hafva den största
svårighet att förskaffa dagligt bröd åt sig och sina
familjer, är det hvarje husfaders pligt, att und-
vika allt slöseri i sitt hus. Detta är en allmän
pligt, och det är med stor förnöjelse jag kan
säga, att H. M. Drottningen befallt, att den största
sparsamhet i henhes hofhållning skall iakttagas med
sådana artiklar, på hvilka är knapp tillgång, och
som således äro dyra (Hör! hör!). Det finnes andra
ämnen, sammanhängande med detta, fastän hvarken
hörande till förvaltning eller lagstiftning, hvilka jag
ej i detta sällskap kan lemna ovidrörda. Den olycka,
som hemsökt våra bröder i Irland, har i en högst
märklig grad framkallat sympathi och välgörenhet
hos folket i de bättre lottade delarne 8f det före-
nade konungariket. Man har gjort kännbara upp-
offringar för att kunna bispringa dem, som voro
helt och hållet beröfvade sitt vanliga underhåll; och
bland dem, som här i landet skyndat bjelpa, hafva
inga öfverträffat dem, som jag har den äran att
kalla mina valmän, bankirerna, köpmännen och alla
klasser af invånarne i Londons City. Men, mylord,
denna anda af kärlek och välgörenhet har icke va-
rit inskränkt till denna stad, nej, icke ens inom våra
egna landamären. Det är mig en glädje att kunna
säga, att hvarje dag förer till oss det budskap, att
de, som med oss dela lika härkomst, äfven dela med
oss lika känslor i med- och motgång — jag menar
kongressen och folket i Förenta Staterna. De hafva
visat det lifligaste deltagande i de olyckor, som hem-
sökt detta land i följd af missvexten på födoämnen
för folket. Jag fröjdar mig åt dessa uppenbarelser
af deltagande och frikostighet; de visa att intet af-
stånd, ingen olikhet i statsinrättningar, inga minnen
af skilsmessa, om också tecknade med blod, utplånat
den sympati, som födes af samma härkomst. Då
jag påminner mig att de tala samma språk som vi,
att de läsa samma författare, att de vid Hudsons
och Missisippis stränder höra samma gudomliga san-
ningar förkunnas från samma heliga bok, som vid
Thames och Shannon, så gläder det mig, att de vi-
sat denna storartade anda af kärlek och frikostighet,
och jag är förvissad, ätt hvad vi nu också lida, så
är det den tröstande omständigheten dervid, att de
båda folken dragas hvarandra närmare genom ban-
den af broderlighet, godhet och tillgifvenhet. (Hör!
hör!) Tillåten mig derföre, att såsom innehafvare
af en hög plats i min monarkinnas rådkammare, få
förklara mig högeligen erkänsam för den sympati,
det amerikanska folket visat oss. Tillåten mig äfven
att tillägga några ord med afseende på de omstän-
digheter, i hvilka landet för närvarande befinner sig.
Jag anser mig icke böra förespegla något smickran-
de hopp, att vi lida af olyckor, somi måste vara af
snart öfvergående beskaffenhet. Den ytterliga dyr-
heten på de förnämsta födoämnen, samtidigt med
dyrheten på det stora råämnet för våra manufaktu-
rer (bomull), dessa och andra omständigheter mäste
för en ansenlig tidsperiod bereda stora svårigheter
för detta land, och måhända stort lidande. Jag tror
ej, att det skulle vara hvarken vist eller manligt
handladt af oss, att tillsluta våra ögon för dessa
facta; men jag hoppas, att genom samverkan af alla
medborgareklasser, genom den frånvaro, som jag
med fägnad erkänner af all önskan hos något parti
att lägga svårigheter i regeringens väg då den söker
mildra dessa olyckor, genom den anda, som lifvar
våra krigare på Indiens slätter, som sätter i stånd
att i de mest brännande luftstreck möta hvarje svå-
righet och underkasta sig hvarje försakelse — jag
hoppas, säger jag, i ödmjuk förtröstan- på den Alls-
mäktige, att alla dessa svårigheter skola kunna öf-
vervinnas och denna stora nations ära och välstånd
npprätthållas. -
TYSKLAND.
Den 23 dennes, kl. mellan 5 och 6 på mor-
gonen, hemsöktes Berlin af ett oväder, förenadt
med hagel, hvilket i trädgårdarne och på husen
gjort ansenlig skada. Hoaglen voro så stora som
hasselnötter, ja ända till af en valnöts storlek.
En ofantlig mängd fönsterrutor krossades. I
somliga hus steg deras antal till 20, 30, ja till
och med 80. På fruktträden förstördes blom-
morna helt cch hållet, så att man anser skör-
den på dem iår blifva ingen. . Man kände ännu
ej buru vidt detta hbagelfall sträckt sig; blott
att det ej förmärkts särdeles långt norr om
Berlin.
ITALIEN.
Från Civita Vecchia berättas, den 20 April,
alt en prelat, som härstammar från en friherr-
lig slägt i Palermo, hade för någon tid sedan
fått kunskap om en sammansvärjning, som icke
åsyftade någonting mindre än undanrödjandet af
katolska kyrkans så högt firade öfverhufvud.
Mordet skulle ske under någon af de offentliga
högtidligheterna i påskveckan, och såsom verk-
ställare hade man värfvat några klosterbröder
af en helt annan orden än jesuiternas, ehuru
den sednare allmänt anses för anstiftare. Pre-
laten hastade genast till den helige fadren med
sin upptäckt, och begge begåfvo sig obemärkt
till klostret, hvilket med detsamma omringades
af vakt. Här hölls omedelbart en ståndrätt öf-
ver syndarne, enligt hvars domslut priorn in-
sattes på ett dårhus, men de öfriga klosterbrö-
derna utsmyckades med en i hast tillverkad
medalj, hvarpå stodo orden: för förräderin, och
inspärrades tills vidare i klostrets cellfängelser.
Från Genua skrifves den 46 Maj: I går af-
ton, klockan half tio, afled härstädes Daniel
OConnel. Han ankom bit den 6 med ångfar-