Iefde godt på Guds och goda menniskors barmher-
tighet. Nu har hvarje församling fått så många
andra ordinärie, att komministern glömmes och —
svälter. När således kyrkan af kandidater få hvad
staten ratat :), och till pastorer hvad för skolan och
akademien är öfverflödigt, odugligt eller utslitet, så
har man ju vist och väl styrt och sörjt för försam-
lingen. Att hon ändock har mången med kunskap
och hufvud, anda och kraft begåfvad tjenare, bör
åtminstone icke tillskrifvas dess styresmäns åtgärd.
— Är då kyrkan så klent doterad af staten? Nej!
det finns pastorer på landet; som räkna 7 å 8000
rdr bko i årlig inkorast ?) — hälften af kommini-
strarne torde icke räkna 200 rdr. Hvad har den
lycklige gjort för storverk? Har hans namn stått
under uppbyggliga skrifter? Har han i mång år
I predikat evangelium, döpt i Fadrens, Sonens och
den Hel. Andas namn, undervisat nattvardsbarn,
besökt sjuka, vårdat fattiga, bilagt tvister, väckt
andligt lif och födt- Christi bjord med särdeles nit
och förmåga? Intetdera. — Hur är det möjligt?
den unge mannen är ju som en annan menniska,
och i åthäfvor, suflisancen oberäknad, funnen som
(en menniska? Rigtigt; men han bär på fickan ett
betyg, utfärdadt af några professorer. Dessc veta,
om ingen mer, att han läsit några blad i hebraiska
bibeln, dito i kyrkohistorien, öfver det vanliga måt-
tet ); derföre värpte tuppen det feta pastoratet, in-
nan mannen hunnit 30 år. Och på det denne vid
30 år måtte befordras, så måste komministern, som
döpt och konfirmerat mer än halfva församlingen,
och hvars ögon äro mörk och kinder förfallna, vid
73 års ålder stappla hvarje söndag upp på predik-
stolen, der bli ett mål för de frommas medömkan
och de lättsinniges åtlöje — ty tjensten är hans en-
da bröd, och han har icke råd att hålla adjunkt.
Kanske blef han adproberad i sin pastoral-examen
några år förr än hans nye pastor föddes. Hvad sö-
ker man med sådana befordringslagar? Lycksöke-
riet oberäknadt, söker man lärdom. Men försäkra
prestkandidaten om befordran efter aflaggda 45, 20,
högst 25 års prof på duglighet, och man skall se-
dan få höja sina fordringar, så långt nyttigt är, och
likväl hafva att välja bland sökande och icke, som
fallet redan nu är och blir mer och mer, nödgas
gifva städja åt hvem som erbjuder sig, utan att ens
våga se på orlofssedeln.
Man söker, som sagdt är, lärdom; men förnekan-
de lärdomens egen lifskraft och heliga inre interes-:
se, sköter man den som en drifhusplanta, med kyr-
kan till drifhus och det lägre presterskapet till
bränsle och gödningsämne. — Det är förskräckligt!
— Hvad har, noga taladt, den kristliga kyrkan med!
den verldsliga lärdomen, konsten och bildningen, i
och för sig sjelfva betraktade, mer att beställa, än
med hvilket annat lofligt yrke och arbete? Hon:
representerar hvarken det borgerligt Rätta, eller det
vetenskapligt Sanna, eller det sinnligt Sköna; utan
det kristligt Fromma. Hon är hjertat och samve-
tet i staten, och skall väcka och leda den sednares!
utveckling i harmoni med en högre verldsordning.!
Hennes embete är ett Andans embete, verkande som
vårvinden, icke på formen, utan lifvande och renan-
de på hela naturen. Hvad skola således vetenskaps-
männen i kyrkan, hvars enda vetande är Christus,
för OSS och uti oss? Svarar man: De hedra kyr
kan; så erkänner kyrkan ingen heder utifrån. Äran
hos en kyrkans tjenare hvarken höjs eller sänks af
verldslig lärdom, lika litet som af all verldens siden,
band, stjernor och krachaner. Till den som tror sig
med sådant hedra kyrkan, kunde lämpas Jesu ord:
Du dåre! hvilket är högre, offret eller altaret, som
helgar offret? Ar det väl af försigtighet för att ic-
ke reta den verldsliga visdomen mot kyrkan? Kan
man väl enfaldigt tro, det kyrkans fiende skulle mu-
tas till tystnad i exspectance på ett ben, äfven om
man klente litet smör i detsamma? — Vidare: den
som dagtingar med en angripande fiende, erkänne
sig redan öfvervunnen, och hvarför håller kyrkan så
många väl lönade och med omne scibilc beväp-
nade kämpar, om hon skulle betala korsarerna skatt?!
Låt kristendomen anfallas af lättsinnighetens gyckel
och vetenskapens allvar, låt dem frambära allt hvad
de äga ur sitt hbjertas fatabur; prestkandidaterne
böra höra det. Den bland dem som icke har nå-
gon vederläggning deremot, hvarken ur sitt förstånd
eller hjerta; han duger icke till prest, ej en gång
för bönder. Presten bör predika sin kyrkas tro,
icke derför att han aldrig hörde talas om en an-
nan, utan derför att han pröfvat, men icke funnit!
någon bättre. Säger man att kristendom och veten-
skap sammanfalla i ett, så har man jemte Christus
uppsatt förnuftet i kyrkan, gillat och erkänt eu
kätteri, som nu griper mer cch mer omkring sig
nemligen, att det skulle gifvas ett bildningsmedel,
för menniskor i allmänhet, som ersätter bibeln och!
2) Seminarist anses vid akademien nästan för ett
skällsord.
3) Författ. vill påminna sig hafva läst, huru en en-
da kyrkans tjensteman skattar för inkomst mer!
än alla komministrarne i W. stift tillsammans. —
?) Har han tilläfventyrs presterat något mer än pap-
pers-meriter, så är det en öfverloppsgerning.