Iefde godt på Guds och goda menniskors barmhertighet. Nu har hvarje församling fått så många andra ordinärie, att komministern glömmes och — svälter. När således kyrkan af kandidater få hvad staten ratat :), och till pastorer hvad för skolan och akademien är öfverflödigt, odugligt eller utslitet, så har man ju vist och väl styrt och sörjt för församlingen. Att hon ändock har mången med kunskap och hufvud, anda och kraft begåfvad tjenare, bör åtminstone icke tillskrifvas dess styresmäns åtgärd. — Är då kyrkan så klent doterad af staten? Nej! det finns pastorer på landet; som räkna 7 å 8000 rdr bko i årlig inkorast ?) — hälften af komministrarne torde icke räkna 200 rdr. Hvad har den lycklige gjort för storverk? Har hans namn stått under uppbyggliga skrifter? Har han i mång år I predikat evangelium, döpt i Fadrens, Sonens och den Hel. Andas namn, undervisat nattvardsbarn, besökt sjuka, vårdat fattiga, bilagt tvister, väckt andligt lif och födtChristi bjord med särdeles nit och förmåga? Intetdera. — Hur är det möjligt? den unge mannen är ju som en annan menniska, och i åthäfvor, suflisancen oberäknad, funnen som (en menniska? Rigtigt; men han bär på fickan ett betyg, utfärdadt af några professorer. Dessc veta, om ingen mer, att han läsit några blad i hebraiska bibeln, dito i kyrkohistorien, öfver det vanliga måttet ); derföre värpte tuppen det feta pastoratet, innan mannen hunnit 30 år. Och på det denne vid 30 år måtte befordras, så måste komministern, som döpt och konfirmerat mer än halfva församlingen, och hvars ögon äro mörk och kinder förfallna, vid 73 års ålder stappla hvarje söndag upp på predikstolen, der bli ett mål för de frommas medömkan och de lättsinniges åtlöje — ty tjensten är hans enda bröd, och han har icke råd att hålla adjunkt. Kanske blef han adproberad i sin pastoral-examen några år förr än hans nye pastor föddes. Hvad söker man med sådana befordringslagar? Lycksökeriet oberäknadt, söker man lärdom. Men försäkra prestkandidaten om befordran efter aflaggda 45, 20, högst 25 års prof på duglighet, och man skall sedan få höja sina fordringar, så långt nyttigt är, och likväl hafva att välja bland sökande och icke, som fallet redan nu är och blir mer och mer, nödgas gifva städja åt hvem som erbjuder sig, utan att ens våga se på orlofssedeln. Man söker, som sagdt är, lärdom; men förnekande lärdomens egen lifskraft och heliga inre interes-: se, sköter man den som en drifhusplanta, med kyrkan till drifhus och det lägre presterskapet till bränsle och gödningsämne. — Det är förskräckligt! — Hvad har, noga taladt, den kristliga kyrkan med! den verldsliga lärdomen, konsten och bildningen, i och för sig sjelfva betraktade, mer att beställa, än med hvilket annat lofligt yrke och arbete? Hon: representerar hvarken det borgerligt Rätta, eller det vetenskapligt Sanna, eller det sinnligt Sköna; utan det kristligt Fromma. Hon är hjertat och samvetet i staten, och skall väcka och leda den sednares! utveckling i harmoni med en högre verldsordning.! Hennes embete är ett Andans embete, verkande som vårvinden, icke på formen, utan lifvande och renande på hela naturen. Hvad skola således vetenskapsmännen i kyrkan, hvars enda vetande är Christus, för OSS och uti oss? Svarar man: De hedra kyr kan; så erkänner kyrkan ingen heder utifrån. Äran hos en kyrkans tjenare hvarken höjs eller sänks af verldslig lärdom, lika litet som af all verldens siden, band, stjernor och krachaner. Till den som tror sig med sådant hedra kyrkan, kunde lämpas Jesu ord: Du dåre! hvilket är högre, offret eller altaret, som helgar offret? Ar det väl af försigtighet för att icke reta den verldsliga visdomen mot kyrkan? Kan man väl enfaldigt tro, det kyrkans fiende skulle mutas till tystnad i exspectance på ett ben, äfven om man klente litet smör i detsamma? — Vidare: den som dagtingar med en angripande fiende, erkänne sig redan öfvervunnen, och hvarför håller kyrkan så många väl lönade och med omne scibilc beväpnade kämpar, om hon skulle betala korsarerna skatt?! Låt kristendomen anfallas af lättsinnighetens gyckel och vetenskapens allvar, låt dem frambära allt hvad de äga ur sitt hbjertas fatabur; prestkandidaterne böra höra det. Den bland dem som icke har någon vederläggning deremot, hvarken ur sitt förstånd eller hjerta; han duger icke till prest, ej en gång för bönder. Presten bör predika sin kyrkas tro, icke derför att han aldrig hörde talas om en annan, utan derför att han pröfvat, men icke funnit! någon bättre. Säger man att kristendom och vetenskap sammanfalla i ett, så har man jemte Christus uppsatt förnuftet i kyrkan, gillat och erkänt eu kätteri, som nu griper mer cch mer omkring sig nemligen, att det skulle gifvas ett bildningsmedel, för menniskor i allmänhet, som ersätter bibeln och! 2) Seminarist anses vid akademien nästan för ett skällsord. 3) Författ. vill påminna sig hafva läst, huru en enda kyrkans tjensteman skattar för inkomst mer! än alla komministrarne i W. stift tillsammans. — ?) Har han tilläfventyrs presterat något mer än pappers-meriter, så är det en öfverloppsgerning.