PURE TDTESTT e onnttS—QVE— TILL TEGNER. Dig jag sjunger en sång, Esaias Tegner! O, du är icke mer, tyst är lyran du slog. Döden härjande drog öfver sångarens dar;..-. men hans sång lefver qvar! Bland än ofödda folk skall den ljuda en gång och förstås utan tolk! Öfver Pinden låg natt. .sången afslumrad satt; modets sofvande makt i sin boja den lagt, hvilken tryckte så tung både gammal och ung. Eller irra den vild i en töcknig natur, den mest träffande bild af urskogarnes djur. Väl ett ljus här och der som en gryning bröt fram, hvaraf glad man förnam, att dock morgon var när; men den strålande soln icke uppgått ännu här, vid isiga poln... dock den gick... det var dur Nu det åter blef dag i de sångares verld! Från din lyra hvart slag gick i kretsande färd öfver stad, öfver land, der det satte i brand hvarje känslofullt bröst, hvarje tonerras vän, och den tjusande röst kändes allmänt igen, ej af ädlingen blott i palatser och slott... nej, i hyddan jemväl, fastän låg och förfalld, ingen gubbe man fann utaf döden krappt spard, intet barn, ingen man, som ej älska med skäl Axels blixtrande skald, Frithiofs väldige bard. — Säg mig, Musernas son, hyadan fick du ifrån denna välklang i ord, förr hos någon ej spord; denna bildernas glans, som hos ingen än fanns; detta tankarnes djup?... Då din sång någon hör, straxt den bort honom för till en verld, hvilkens prakt med förtjusningens makt griper in i hans själ... och han trifs der så väl, ty vi alla i den finna åter en vän, som, ehuru ej glömd, likväl så legat gömd uti minnenas vrå, att han ej hittats på om den sång, han förnam, honom ej manat fram. Och den vännen en hvar från sin barndom har gvar, då om englar ännu han ock drömde, som du, då hans själ, ännu fäst vid de himmelska band, ännu stundom var gäst i det himmelska land. Sedan dess har vår stråt legat föga deråt, fastän du alla dar barn i huset der var... Det är derfrån du fått allt hvad skönt du oss skänkt, ty hvad dunkelt vi tänkt, klart du tolka förmått! Säg mig, när är du störst? När du släcker vår törst efter frälsningens ord och för lyssnande jord, låter himmelen opp? När du lifvar vårt hopp om försoning och frid? När den hängångna tid, med dess äflan och bråk, så åskådlig du gör? När två älskandes språk, uti skymningens stund, från den löfrika lund till vårt öra du för? När du låter oss se hur en hjelte ser ut, då hanskämpar, o ve, mot det vredgade haf, som i skummande graf vill bereda hans slut. När hans smärta du klär uti vansinnets skrud, sen han hållit så kär sin förlorade brud?... Men hvem räknar väl ens dina skildringars mängd! uppå arbetets längd (Irsändt.)