På stupstockår rida brudriddare två,
Och facklor de föra båd gula och blå,
Och Bbrädtärnor skimra i rosenröd skrud.
De buga och niga för brudgum och brud.
Och efter dem kom, under buller och bång,
En skara af gastar och spöken så lång.
En bar under armen sitt hufvud så käckt,
En annan det trillade för sig perfekt.
Men alla de förde skänkaser) till hus,
Med nickning och skrapning, och bockning och krus:
Tallrickar och kannor och skålar och fat,
Alltsammans af guld utaf tjugu karat.
Sölffjerdingar rullades upp .emot vägg,
Så gamla, att redan de hunnit få skägg.
Af koppar det fanns cj en endaste fyrk,
Af jern blott en hoftång och dito en dyrk.
Nu ordar ett spöke, som stod der bredvid:
En speleman var jag så flink på min tid,
Kring socknen på bröllop och barnsöl jag for,
Och allmänt man nämnde mig strömkarlens bror.
Till slut blef jag ledsen att spela så jemt,
Jag föll på ett annat pusserligit skämt,
Omgjorde en hacka, och blott för det knep,
Vips fick jag om halsen en snara af rep.
Nu friskt med en polska traktera jag vill. —
Vår spelman derpå drog till med en drill,
Och dansen begynte. I stugan det gnall),
Och gastarne sjöngo: hej fallerirall!
I famnen vår mästerman Lisken sin tog,
Och raskt sina svängar kring stugan han slog,
Och stolar och hyllor, och yxa och stock,
Och fållbänk och gryta de dansade ock.
Nu mästerman håller med slängpolskan opp
Och ropar till spelman i hörnet: stopp, stopp!
Mitt gunstiga fremmande sätten er ned!
Er snaps uppå dansen, så bjuder vår sed. —
)I nykterhets-sällskapet ha vi gått in,
Vi smaka ej bränvin, vi dricka ej vin. —
Hvad må jag då bjuda? I fattigmans hus
Ar fägnaden ringa ur fat och ur krus.
Men hanen hörs gala i närmaste by,
Ur backstugan skyndsamt de dödemän fy.
I stegel och hjul det kring galgbacken pep,
Der speleman hänger på nytt i sitt rep.
Kring socknen snart spriddes ett underligt prat
Om mästermans gyllene kannor och fat,
Och hur han ett jordagods gräft åt sig opp
Af blanka riksdalrar, till gräsligt- belopp.
Och alla i trakten högmögende djur
Hos mästerman gjorde sin vördsamma kur,
Och kors! hvad den mästerman är för en kari,
Och Lisken förinnerligt artig och rar!
Men mästerman steg uti ära allt mer,
Tog afsked från tjensten med klick af kamrer,
Blef derpå assessor, så adlad och sen
Landshöfding och grefve i Stupstocka län.
Provincialismer.