yskt stråfvånde och tillika stadde i kamp mot en äldre, fransysk, i många fall ytlig och andefattig .formalism:: Det är begripligt, att dessa begge . omständigheter tillsammans skulle, hos de: aktiva kämparne för ett bättre och högre poetiskt lif i Sverige, framtvinga både en öfvervägande, för konsten ofördelaktig reflexionsåtrå, och tillika försätta skalderne i en öfverspänning, ett agiteradt lynne, ett slags idealisk nervretning, som utmärkte tyska skolan i allmänhet, och hennes svenska afkomling, den fosforistiska. Detta, som man med ett distinktivt namn kallat: Mebuseriv, så förklarligt det än må vara af epokens ställning under 4810—920, då det framträdde och nådde sin vändpunkt, är dock utan tvifvel, i och för konsten, elt sämre. Dahlgren ryckte sig lös härifrån, dels till följe af sin karakters anlag för mera helsa, dels också mycket derföre att han aldrig under sjelfva. den fosforistiska kampen blifvit så invecklad, som t. ex. Atterbom och några andre, i de estetiska stridsfrågornas labyrinter. . Ilan hade aldrig eftersträfvat att vara, eller ens kunnat vara, särdeles djupsinnig, i den tyska meningen af detta ord; han var derföre i stånd att mycket lättare taga poesien rätt och slätt såsom skön och intagande konst, Det är dermed för ingen del sagdt, att poesien i denna ställning eger mindre sant och verkligt djup i och för sig sjeif; men hon kläder sig icke i de lärda, de skolmessiga former, som se så djupsinniga ut, utan att derföre vara det mera. Dablgrens skaldestycken hafva ett oskuldsfullt barns ande; och skulle också detta hos honom kanske ej så sällan utgöra produkter af reflexion och blott en ännu högre uppdrifven konst, så måste man likväl tillstå, att denna då hos hormom ganska nära nått sitt slutliga mål, att återgå till nai etet och sjelfglömska. Att Dahlgrens munterhet och skalkaktiga skämt äfven bära flere allvarsamma elemen! er i sitt sköte, bevittna många af hans stycken, synnerligen i den nu utkomna delen. Hvem kan lisa: Mästermans Bröllop (sid. 467) utan fasa och vemod? När man deremot tager delaf de aderton småpeemerna, hvilka tillsammans bilda ett slags parodi på Frithief och Ingeborg (sid. 476); eller då man läser Molnskyarne, ett fantasispel, med anledning af hr Atterboms återkomst till fiderneslandet 1819, finner man väl skämtet här så omklädt af sprittande, lösa, bizarra infall, att intet särdeles djup märkes i tonarten; men det medföljer dock omedvetet hos läsaren, lika mycket som hos skalden sjelf, och den förre upptäcker ofta först efteråt, att han i många fall bekommit en stämning af dy-. stert, dunkelt, melankoliskt slag, midt iblsnd allt det humoristiska. De rent och obemängdt glada kompesitionerna hafva dock öfverhanden. Den nu publicerade andra delen innehåller först fortsättning af de Lyriska Dikterna, och derefter en samling sådana i Dramatisk form, nemligen: Skalden och Publiken, Sjöscen från Syndafloden, Informatorn och Discipeln, Ulla Winblads död och Moilnskyarne. Af dessa skulle vi vwilja gifva priset åt Ulla Winblads löd. Det på en gång idylliska och fantastiska, om var Dahlgrens hufvudsak, är här paradt ned sällsynt lycka. Bland de Lyriska styckena visa sig väl flere, som erhållit sitt förnämsta ntresse af tilifället sjelf, af stunden, för hvars kull de skapades; men många af dessa minIre poemer utgöra icke desto mindre verkliga nästerstycken. Hvilken enkeloch täck uppfining röjer sig icke till exempel i följande: Till min Flicka. Vore du ett ax Och en fogel jag, Flög jag till dig strax Tog dig i min mund, Flöge sen på stund Bort med dig till skog. Vore du ett blad. Skulle jag som vind Fläkta kring dig, glad; Sjungan e ditt namn, Gunga i din famn Som ett litet barn. Vore du en ros, Aldrig från din famn Rymde jag mi kos. Fjäril-lätt och varm Vid -din hulda barm Låg jag alla dar. Vore du en våg Och jag sjelf dess strand, Jemt jag på dig såg. Tänk, hvad kyssar då Natt och-dag att få, Af dig, lilla våg! Men ack! fåfängt hopp! Bort från mig du flyr, Som en hind i lopp. Strömma tåreflod, Rion mitt hjerteblod! Bort du flyr från mig. Pe momcm mm