trarne i Berlin, dansar på hofvet och deltager i dess fester, men icke har någon aning om att den kunde intaga en sjelfständig ställning och vara en landtadel. Blott i provinserna Preussen och Posen är adeln böjd för denna id och för mera frisinnade åsigter, och har inom sin ort förenat sig med de öfriga ständerna, samt tillika öfvertagit ledningen af deras gemensamma angelägenheter. Sådana äro de elementer, som nu sammanträffat i hufvudstaden; och furstarne, grefvarne, de jordägande geheimeråden, öfverpresidenterna, presidenterna och andra högre statsembetsmän voro snart förenade till ett regeringsparti, medan oppositionen stod der, oenig och rådvill. Östpreussarne jemte en del af Polackarne och Schlesierne föreslogo att förklara sig för obefogade att enligt patentet uppträda såsom ständer, och att fordra framläggandet af en formlig grundlag, men i fall af vägran resa hem igen. Rhenländare och Westfaler förkastade detta förslag, såsom äfventyrligt för hela konstitutionsangelägenheten, och lyckades göra gällande sin tanka: att man borde stadna qvar, antaga den förenade landtdagens befogenhet såsom riksståndsförsamling, men besvara throntalet med en adress, som förbehöll ständerna sina rättigheter. Att throntalet skulle blifva en kommentarie öfver den bekanta inledningen till patentet af den 3 Februari, derpå tviflade ingen, fastän man omöjligen kunde föreställa sig att den skulle framträda så klart och obeslöjadt såsom försvar för enväldet, eller att konungen skulle från thronen hålla en föreläsning i statsrätten, fördöma tryckfriheten jemte alla andra konstitutionella: rättigheter och med en sidoblick på Jandkartan utmärka Preussen såsom hemfallet åt förderf och un-: dergång, så fort det absolutmonarkiska system, som skapat denna stat, icke vidare förlänade det styrka! och bestånd. Dessa och flera dermed befryndade utlåtelser i throntalet upplysa på det klaraste i hvilka oupplösliga motsägelser monarken befinner sig medi; sin tid, och hvilken djup afsky han bär för skrifna! grundlagar; en afsky, som till och med hänförde : honom till det utropet att han icke genom någon makt på jorden skulle tillåta det nuvarande förhållandet emellan furste och folk att öfvergå till ett öfverenskommet och konstitutionellt, eller medgifva att emellan vår Herre Gud i himmelen och detta land någonsin skulle tränga sig ett stycke skrifvet papper, för att regera oss med sina paragrafer och rubba den! gamla heliga troheten: Ordståten i detta språk, och hela det märkvärdiga talet igenom, erinrar om de bibliska traditionerna från öfverstepresternas och profeternas tid, och likheten härmed förstärkes genom vissa perioder, under hvilkas föredragande konungen, likasom till motsats mot dagens fria åsigter i politik och dogmatik, företog sig att med högtidlig ton och mot höjden lyftade händer aflägga ett slags frosbekännelse, deryvid lofordande sin egen renlärig-t het och fördömande de fräcka, som vill? beröfva dem dess heligaste klenod, tron på dess gudomlige herre och frelsare, för att på samma gång-omstörta altaret och thronen. Jag — ropade har till slut — ,Jag och mät hus, vi vilje tjena -Herranom! Frasen är, likasom flere andra, hemfad ordagrannt ur bibeln; för våra bibelkunnige var det lätt att återfinna den i Josuaboks 24 kapitel; och detsammanhang hvari den der står med annat ) var icke mindre öfyverraskande, än hela kapitlets öfverskrvift: Josuas afskedstal. . Ingen ibland ministrarne kände innehållet af det långa talet innan det hölls, och konungen talade likasom extemporerande, utan koncept; han hade lärt sig det utantill. Likväl stod en adjutant till hands med manuskriptet; tilläfventyrs för att sufflera, om så blifvit nödigt. Icke ett ljud, utom konungens! röst, hördes i salen under den trefjerdedelstimme. I som talet räckte. När konungen sedan gick tillbaka! till sina rum, försökte en och annan att stämma upp ett lefve konungen; men häpnad och förvåning hade tillslutit de flestes: läppar. Efter sju långa års väntan, gissningar och förkhoppningar, hade man nu ändtligen fått ögonen våldsamt öppnade med ens, för att klart skåda rätta beskaffenheten af Preussens konstitutionella framsteg. Förhänget var undandraget för kronans högst egna utsigter öfver folk och land; man hade lärt känna de föreställningar, som från thronens synpunkt danat sig i afseende på landets ställning samt kronans och folkets rättigheter; och man förnam äfven den sällsamma logik, med hvilken från thronen hänvisas på ett annat folk, i tanka att hos detta finnes ett fideikommiss från uråldrig tid, af statsmannavishet utan like. Men det folket, med hvilka rättigheter visar sig icke det utrustadt i häfderna! Var meningen att säga oss: Gå den väg som England gått: förvärfva hvad dessa Britter besitta så glömde man påtagligen Englands blodiga historia, detta rikes stormiga hvälfning, afrättningen af en konung som ville vara envåldsherrskare, förjagandet af en annan och af hela hans stam. Bredvid denna fsällsamma hänvisning framträdde betraktelser och slutföljder, som måste påtruga naboliga stater och hof ganska egna antydningar. Preussen — så menar throntalet — är förloradt om envåldsstyrelsen derstädes upphör. Hvilken lära ligger ej häri för Frankrike och Ryssland! — — Franska sändebudet säges ha kort efteråt småleende anmärkt, att han icke hade väntat sig en sådan förklaring af konungen 1I Preussen öfver sin styrka och svaghet. Lyckligtvis äro dock meningarne delade, i fråga om vår underång och vårt bestånd, såsom folk och stat. Sannt är väl att Preussen har trängt sig in i stormakternas leder utan att äga deras medel till sitt upprätthållande i denna ställning. Endast genom de oerhörda ansträngningar, hvarmed den uppställt en krigshär, om 300,000 bajonetter. ständigt beredda till bruk: endast genom de största uppoffringar nemligen af halfva sin statsinkomst på soldatväsen det, förmår det betrygga denna rang. Detta ti skrifver man nu envåldsstyrelsen, utan hvilken ej sådan militärstat icke skulle kunna bära sig, 1 de bedrägliga förhoppningen att härmed hafva trium ferat öfver folkets sträfvan efter en frisinnad sam ). 15 v.: Tycker eder icke godt vara att J tjene Herranom, så utväljen eder i dag hyem J tjen viljen; antingen den Gud, som edra fäder tjer hafva på hinsidon elfvena, eller de Amoreers gu ÅA a tbvlkas land i hon: men jag och mitt hu