trarne i Berlin, dansar på hofvet och deltager i dess
fester, men icke har någon aning om att den kunde
intaga en sjelfständig ställning och vara en landt-
adel. Blott i provinserna Preussen och Posen är
adeln böjd för denna id och för mera frisinnade
åsigter, och har inom sin ort förenat sig med de
öfriga ständerna, samt tillika öfvertagit ledningen af
deras gemensamma angelägenheter.
- Sådana äro de elementer, som nu sammanträffat
i hufvudstaden; och furstarne, grefvarne, de jord-
ägande geheimeråden, öfverpresidenterna, presiden-
terna och andra högre statsembetsmän voro snart
förenade till ett regeringsparti, medan oppositionen
stod der, oenig och rådvill. Östpreussarne jemte en
del af Polackarne och Schlesierne föreslogo att för-
klara sig för obefogade att enligt patentet upp-
träda såsom ständer, och att fordra framläggandet
af en formlig grundlag, men i fall af vägran resa
hem igen. Rhenländare och Westfaler förkastade
detta förslag, såsom äfventyrligt för hela konstitu-
tionsangelägenheten, och lyckades göra gällande sin
tanka: att man borde stadna qvar, antaga den för-
enade landtdagens befogenhet såsom riksståndsför-
samling, men besvara throntalet med en adress, som
förbehöll ständerna sina rättigheter. Att throntalet
skulle blifva en kommentarie öfver den bekanta in-
ledningen till patentet af den 3 Februari, derpå
tviflade ingen, fastän man omöjligen kunde föreställa
sig att den skulle framträda så klart och obeslöjadt
såsom försvar för enväldet, eller att konungen skulle
från thronen hålla en föreläsning i statsrätten, för-
döma tryckfriheten jemte alla andra konstitutionella:
rättigheter och med en sidoblick på Jandkartan ut-
märka Preussen såsom hemfallet åt förderf och un-:
dergång, så fort det absolutmonarkiska system, som
skapat denna stat, icke vidare förlänade det styrka!
och bestånd. Dessa och flera dermed befryndade
utlåtelser i throntalet upplysa på det klaraste i hvilka
oupplösliga motsägelser monarken befinner sig medi;
sin tid, och hvilken djup afsky han bär för skrifna!
grundlagar; en afsky, som till och med hänförde :
honom till det utropet att han icke genom någon makt
på jorden skulle tillåta det nuvarande förhållandet
emellan furste och folk att öfvergå till ett öfverenskom-
met och konstitutionellt, eller medgifva att emellan
vår Herre Gud i himmelen och detta land någon-
sin skulle tränga sig ett stycke skrifvet papper, för
att regera oss med sina paragrafer och rubba den!
gamla heliga troheten: Ordståten i detta språk, och
hela det märkvärdiga talet igenom, erinrar om de
bibliska traditionerna från öfverstepresternas och pro-
feternas tid, och likheten härmed förstärkes genom
vissa perioder, under hvilkas föredragande konungen,
likasom till motsats mot dagens fria åsigter i poli-
tik och dogmatik, företog sig att med högtidlig ton
och mot höjden lyftade händer aflägga ett slags
frosbekännelse, deryvid lofordande sin egen renlärig-t
het och fördömande de fräcka, som vill? beröfva
dem dess heligaste klenod, tron på dess gudomlige
herre och frelsare, för att på samma gång-omstörta
altaret och thronen. Jag — ropade har till slut
— ,Jag och mät hus, vi vilje tjena -Herranom!
Frasen är, likasom flere andra, hemfad ordagrannt
ur bibeln; för våra bibelkunnige var det lätt att
återfinna den i Josuaboks 24 kapitel; och detsam-
manhang hvari den der står med annat ) var icke
mindre öfyverraskande, än hela kapitlets öfverskrvift:
Josuas afskedstal. .
Ingen ibland ministrarne kände innehållet af det
långa talet innan det hölls, och konungen talade
likasom extemporerande, utan koncept; han hade
lärt sig det utantill. Likväl stod en adjutant till
hands med manuskriptet; tilläfventyrs för att sufflera,
om så blifvit nödigt. Icke ett ljud, utom konungens!
röst, hördes i salen under den trefjerdedelstimme. I
som talet räckte. När konungen sedan gick tillbaka!
till sina rum, försökte en och annan att stämma
upp ett lefve konungen; men häpnad och förvå-
ning hade tillslutit de flestes: läppar.
Efter sju långa års väntan, gissningar och för-
khoppningar, hade man nu ändtligen fått ögonen
våldsamt öppnade med ens, för att klart skåda rätta
beskaffenheten af Preussens konstitutionella framsteg.
Förhänget var undandraget för kronans högst egna
utsigter öfver folk och land; man hade lärt känna
de föreställningar, som från thronens synpunkt danat
sig i afseende på landets ställning samt kronans och
folkets rättigheter; och man förnam äfven den säll-
samma logik, med hvilken från thronen hänvisas
på ett annat folk, i tanka att hos detta finnes ett
fideikommiss från uråldrig tid, af statsmannavishet
utan like. Men det folket, med hvilka rättigheter
visar sig icke det utrustadt i häfderna! Var me-
ningen att säga oss: Gå den väg som England
gått: förvärfva hvad dessa Britter besitta så glömde
man påtagligen Englands blodiga historia, detta ri-
kes stormiga hvälfning, afrättningen af en konung
som ville vara envåldsherrskare, förjagandet af en
annan och af hela hans stam. Bredvid denna fsäll-
samma hänvisning framträdde betraktelser och slut-
följder, som måste påtruga naboliga stater och hof
ganska egna antydningar. Preussen — så menar
throntalet — är förloradt om envåldsstyrelsen der-
städes upphör. Hvilken lära ligger ej häri för Frank-
rike och Ryssland! — — Franska sändebudet säges
ha kort efteråt småleende anmärkt, att han icke
hade väntat sig en sådan förklaring af konungen 1I
Preussen öfver sin styrka och svaghet. Lyckligtvis
äro dock meningarne delade, i fråga om vår under-
ång och vårt bestånd, såsom folk och stat. Sannt
är väl att Preussen har trängt sig in i stormakter-
nas leder utan att äga deras medel till sitt upprätt-
hållande i denna ställning. Endast genom de oer-
hörda ansträngningar, hvarmed den uppställt en
krigshär, om 300,000 bajonetter. ständigt beredda
till bruk: endast genom de största uppoffringar
nemligen af halfva sin statsinkomst på soldatväsen
det, förmår det betrygga denna rang. Detta ti
skrifver man nu envåldsstyrelsen, utan hvilken ej
sådan militärstat icke skulle kunna bära sig, 1 de
bedrägliga förhoppningen att härmed hafva trium
ferat öfver folkets sträfvan efter en frisinnad sam
). 15 v.: Tycker eder icke godt vara att J tjene
Herranom, så utväljen eder i dag hyem J tjen
viljen; antingen den Gud, som edra fäder tjer
hafva på hinsidon elfvena, eller de Amoreers gu
ÅA a tbvlkas land i hon: men jag och mitt hu