aut us el coutumes du metier (Det kan hven
som vill vara mästare i Paris, så framt han förstå
Handtverket, och ärbetar efter handtverkets sätt oci
våna). Dessa statuter voro redan af Carl IX be
kräftade.
Att, imedlertid, en inskränkning af de täfland
architekterne, till ett skrå,, ett byggnads-embe!e,
såsom redaktören af Winterbladet vill, icke egd
rum vid den af oss åberopade första täflan för bygg
nadsritning till Louvren, det hade Winterblads-red
Jkunnat finna helt lätt, om, nemligen, det icke för
hölle sig med honom sjelf, såsom han så vältalig
-och i en värdig publicitets namn uttrycker sig, at
han känner sig :stungen af ovett-lustans broms, oci
busar på med sitt bräde för pannan.
Och kan Redaktören gissa huru denna lätthe
kommer? Jo ingenting mer och ingenting mindr
än — derigenom att den der Ies-ot, den architekt
som vann priset, var — hvad tycks väl? — abb
saf Clugny och cuanonicus i Paris.
Redaktören af: Winterbladet lärer då tvingas, at
erkänna det den första täflan för Louvren, vi om
tälat, var en allmän täflan,; och att den ic
handlade sig om, att infordra åtskilliga anbud frår
byggmästare-oembetetr.
Lika tvunget skall Winterbladet ock sc sig, at
lemna slingringarna i påståendet att den sedrar
fäftan, för Louvrens facad under Ludvig XIV:s tid
Tcke skulle hafva varit allmän.
Redaktören af Winterbladet låtsar icke veta, at
vi hafve sagt: Sedan den ryktbare Bernini hade
insändt sina ritningar till Frankrike, och dessa der
framför de andra offentligen utställda ritningarnt
hade vunnit bifall, skref konung Ludvig XIV sjel
både till Bernini och till påfven, för att förmå der
store architekten komma till Frankrike; samt at
vi anfört, ord för ord ur Milizia, detta om Berret
ini: Den ritning, som han gjorde för Louvren, :
täflar med Bernini och Rainaldi, blef mycket om-
tyckt,. Winterbladet säger ändå med god smak:
att Bernini ens uppgjorde någon ritning på täflan
dertill finnes ingen anledning; äfven dertill var har
utan tvifvel anmodad. Winterbladet torde önska
sig ännu en hänvisning, och vi skola straxt tjena
dermed:
Nicholson har, nemligen, under art. Bernini, om
hans ritningar för Louvren detta: these drawings
pleaced so much, that the monarch sent him his
ortrait sel in gems, and wrote very engaging
llers to the pope, and to Bernini himself, that
he might go to France to execute them. In con-
sequence of which, thoug an old man, heleft Rome,
and went to Paris, where he was received as ij
she only man worthy to work for Louis XIV;
avhen Bernini had seen the front of the Louvre,
by Prerault, he said publicly, that his coming to
France was useless, wher: there were architects oj
4he first class. This trait does more honour to
Bernini, than all his abilities as an architect.
Redaktören af Winterbladet borde så mycket mer
hafva funnit någon anledning, att Bernini verk-
ligen uppgjorde någon rilning, som hans facad
till Louvren finnes i Recueil et paralleåle des di-
fices de tout genre, par Durand,, pl. 62; och Re-
daktören borde begripa, att denna ritning måste
hafva varit gjord på täflan, innan Berninis ankomst
till Frankrike, efter som det är historiskt, att han,
genast vid sin ankomst till Paris och till konungen,
gaf priset åt Perraults ritning, som blef följd.
Ytterligare hafva vi anfört, att Jean Marol ut-
ställde offentligen, med så många andra franska ar-
tister, sina ritningar för facaden af Louvren, och
Winterbladet ser der bevisadt, att både täflan och
granskningen varit, för ritningarne till Louvren, a!l-
män. Att allmän inbjudning, eller till alla ut-
märkta architekter, gjordes, det har ju Nicholson
Dbeskrifvit; och Winterbladet måste således bekänna
kort, och medgifva, att äfven den seduare täflan
för ritning till Louvren var s. k. allmän täflan.
Winterbladets red. säger, att den med sitt förra
yttrande i JA 30 för sistlidet år af Dagl. Allehanda,
om en viss person, som skrifvit i nationalmusei-frå-
gan, att han skulle veta något om dylika saker,
— -dock visst icke medgifvit riktigheten af allt,
hvad han dädanefter kunde komma att sammanfun-
dera, t. ex. en allmän pristäflan,. Det kommer sig
för denna nu gjorda förklaring dock något illa till
pass, alt r.dan i den första af de ifrågavarande
artiklarne om nationalmuseum, eller uti M 4129 och
436 af Aftonbladet för år 1845, afhandlades om-
sländlijen frågan om in- och utrikes täflan för
ritninjen. Ja, samme författare behandlade redan
detta samma ämne, och granskade dervid hr Scho-
landers första ritning till ett nationalmuseum, un-
der Rissdagen, med en artikel i Aftonbladet
266, af den 45 Nov. 1844.
Winterbladet säger ytterligare, om den der arti-
kelförfattarens egen plan till musei-byggnaden på
Helgeandsholmen, att först derigenom blef det på-
tagligt, huru otillräcklig och i allo obrukbar den
platsen är för en dylik byggnad,. Men underrätta
oss då, kära Winterblad, huru Kyrkholmen, som
icke lär vara mera än omkring ,:del så stor, skall
kunna räcka till för hr Scholanders plan.
Winterbladets redaktör påminner sig be-
stämdt .... att han alltid hisnat för de förbe-
redande kostnader, som erfordrades för att få
Helgeandsholmen till en ren och tillgängl:g
byggnadsp!ats. Men han nämner icke om har
nu har granitartadt lugo mot den kostnad,
som vid Kyrkholmen komma skall, för att bort-
köpa vidiiggande hus, i händelse ett national-
museum lägges der.
En gång — men det var den tiden, då Win-
terbladet ännu med bjerta tänkte på saken —
framstållde det en mening, som syntes oss stor.
artad, och som gaf klarhet och besked i frågar
om Helgeandsholmen. Vi intaga den menin:
gen här, ur Winterbladet AM 86 — likväl förs
sedan vi fått bedja våra läsare, att icke hisna
vid den förändring i åsigter, som den tord
ådagalägga, hos Winterbladets redaktör i nm
varande ställning.
Hans mening i M 86 om plats för vårt na
tionalmuseum lydde så här:
Helgeandsholmen, eller hvad i dagligt ta