då utförde. En annan tid har kommit, då dagens
tvistefrågor och stridens föremål blifvit af en annan
art. Det är icke så lätt att afgöra, om det fordras
större ansträngningar att öfvervinna en i djupa ko-
lonner uppställd fiende, än att undan förderfyet
rycka en i armod sjunkande folkmassa eller att ur
fängelsets dystra ceiler återföra den fallne till en
förbättrad och sedlig lefnad. Det vissa är, att till
fullföljandet af den föresats, som samlat oss här i
afton, fordras, utom ett kristligt sinne, en förtrö-
stansfull tillförsigt samt ett orubbligt mod, om vi
skola kunna något uträtta. Vi böra för ingen del
göra oss några illusioner, celler skåda vårt företag
genom öfverdrifna förhoppningars rosenskimmer, el-
ler uppskatta de svårigheter, som helt visst skola
möta oss på vår nya bana, mindre än de i verk-
ligheten äro, emedan detta skulle nedstämma vårt
mod redan icbörjan af vår verksambet. Men å an-
dra sidan är det min öfvertygelse, att nationen skall
hålla oss räkning för vår beslutsamhet och vår fö-
resats att icke sky det obehag, som ofelbart skall
låta känna sig, om vi misslyckas i våra bemödan-
den. I denna händelse få wi trösta oss med det
medvetande, att vår afsigt varit god, fast omstän-
digheterna varit missgynnande, och att det onda vi
yelat afhbjelpa varit oss öfvermäktigt. Menniskan
utsår, men Gud gifver skörden. Det är således på
Hans mähbtiga bistånd, vi i första rummet böra oss
förtrösta. 25