EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET. FÖRSTA DELEN. MN ELFTE KAPITLET. Äfven prostinnan Väsström i Frötuna hade, för sin sons om aftonen yttrade beslut, icke på hela natten fått en blund i sina ägam. Hon funderade hit och dit på medel att hindra nonom ifrån att bli sjöman, i hennes ögon det förskräckligaste af alla yrken. ,Hvad skall det blifva af mig, sade hon, nästan tröstlös, för sig sjelf, om Gustaf ger sig till sjöman? Ett räddningsmedel skymtade dock fram för henne, likt en stjerna i natten. Hon påminte sig misstankan, att Gustaf i hemlighet älskade Albertina. Må han dån, sade hon för sig sjelf, i Guds namn gifta sig med hvem han behagar, blott det är en anständig och dygdig flicka, hellre än att han gör mig den bjertfrätande sorgen och går till sjösta Vid vanlig tid, det vill säga klockan half fyra, steg prostinnan upp, gick först aut besörja sina vanliga morgonsysslor, och sedan, så fort hon kunde, upp till sin son, hvilken hon ännu fann i sjmnens armar, omsväfvad af leende drömmar. Hon lade sin hand på hans hufvud, och uppsände varma böner om beskydd för den älskade sonen. Men, så sakta än hennes vidrörande var, väcktes han dock deraf. Min goda mor här? sade han. Ja, min son!s svarade hon och satte sig på sängkanten. Visst är det något tidigt... men morgonstund har guld i mun, och jag vill hoppas att derna morgonstund skall tillföra både dig och mig det renaste guld...Gustaf, du har alltid var:t uppriktig och sannfärdig emot din mori... ) Se A. B. 22 99—102 och 403,