EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET.
FÖRSTA DELEN.
MN ELFTE KAPITLET.
Äfven prostinnan Väsström i Frötuna hade, för sin sons
om aftonen yttrade beslut, icke på hela natten fått en blund
i sina ägam. Hon funderade hit och dit på medel att hin-
dra nonom ifrån att bli sjöman, i hennes ögon det för-
skräckligaste af alla yrken.
,Hvad skall det blifva af mig, sade hon, nästan tröstlös,
för sig sjelf, om Gustaf ger sig till sjöman?
Ett räddningsmedel skymtade dock fram för henne, likt
en stjerna i natten. Hon påminte sig misstankan, att Gu-
staf i hemlighet älskade Albertina.
Må han dån, sade hon för sig sjelf, i Guds namn gifta
sig med hvem han behagar, blott det är en anständig och
dygdig flicka, hellre än att han gör mig den bjertfrätande
sorgen och går till sjösta
Vid vanlig tid, det vill säga klockan half fyra, steg pro-
stinnan upp, gick först aut besörja sina vanliga morgon-
sysslor, och sedan, så fort hon kunde, upp till sin son,
hvilken hon ännu fann i sjmnens armar, omsväfvad af le-
ende drömmar.
Hon lade sin hand på hans hufvud, och uppsände varma
böner om beskydd för den älskade sonen. Men, så sakta
än hennes vidrörande var, väcktes han dock deraf.
Min goda mor här? sade han.
Ja, min son!s svarade hon och satte sig på sängkanten.
Visst är det något tidigt... men morgonstund har guld i
mun, och jag vill hoppas att derna morgonstund skall till-
föra både dig och mig det renaste guld...- Gustaf, du
har alltid var:t uppriktig och sannfärdig emot din mori...
) Se A. B. 22 99—102 och 403,