kring 600 personer. Deras Majestäter samt H EK. H. Kronprinsen och Prinsessan Eugenie hedrade den ock med sin närvaro. Professor Nilsson följer noggrannt sitt pro gramm; han medhann alltså i går dess andra afdelning, som var bestämd åt redovisninger öfver de småningom skeende rörelserna i jordytan, den svenska vallens höjning i norr och sjunkning i söder, tormossar under hafvet. torfmossarnas tillkomstsätt och jemförelser emel: lan torfmoössar och stenkolslager. En för da: gen uppsatt stor tafla tjenade äfven nu att åskådliggöra de delar af föredraget, som fordrade figurer för att bättre kunna förstås. Föreläsningen öppnades med en intressant histo: rik om de spekulationer, som i Sverge tidigare är i något annat land föranledts genom hafsdjupet: skenbara aftagande vid en del af våra kuster, och om de tvister, som uppkommo i anledning af för. klaringsförsöken häröfver. Denna så kallade vat tenminsknings-teori,, först framställd af den bekantc Olof Cesius, togs af Olof Dalin till utgångspunkt för hans skildring af landets geografiska skick un der första tiden af vår historia; och då han framlade sitt historiska verk för Ständerna vid 4747 ärs riksdag, kom äfven denna teori under skärskådandq hos landets fäder och ansågs snart vigtig nog föl riksvårdande diskussioner. Ett stånd, isynnerhet fann denna lära icke blott nymodig och onödig utan ansåg sig böra formligen protestera mot densamma, såsom särdeles betänklig. Va pure! (hon går ändå) sade Galileo Galilei om jorden, när han nödgats inför inqvisitionen högtidligen fördöma sin lära om dess rörelse; men han vågade blott hviska det. Dalin befann sig i en tryggare ställning: han förkunnade högt, att hafvet och det fasta landet vid våra kuster verkligen befunno sig i rörelse och på färd ifrån hvarandra, och han skref ett särskildt försvar för vattenminsknings-teorien. Biskopen i Åbo, Brovallius, uppträdde nu med en vederläggning deraf i tryck; under det att teoriens uppfinnare och försvarare läto inhugga märken, med årtal, i vattenlinien på åtskilliga klippor och skär, för att sålunda bereda åt efterkommande ojäfviga bevis för eller mot teorien. I trots af alla protester skilde sig dessa märken mer och mer från : hafsytans grannskap, och de fortskrida i samma rigtning ännu i våra dagar. Genom den jemnförelse, som dessa märken tilläto mellän vattenminskningen på vidt skilda kuster, upptäckte man dock snart, att hafvets minskning ej visade sig lika stor öfverallt; att den befanns vida betydligare norrut än i södra trakterna; ja, att den på somliga ställen alldeles icke kunde förmärkas. Celsius trodde sig kunna hjelpa denna i sig sjelf oförenliga skiljaktighet, genom att sammanräkna de olika vattenhöjdsförändringarne och förklara medeltalet dem emellan för den sanna vattensänkningen. Tåorbern Bergman bevisade under tiden att vattnet på jordklotet alldeles icke kan minskas, och geometern Wargentin ansåg en emot tyngdlagarne stridig olikhet i samma hafsytas höjd på olika ställen icke kunna affärdas med någon utjemningshypotes. Men då han, å en annan sida, ej heller kunde bestrida sanningen af de intyg, som vattenmärkena afgåfvo, framställde han, såsom enda medlet att slita tvisten, det påståendet, att hafvet ingenstädes minskades, men att det fasta landet deremot småningom höjde sig deröfver, på somliga ställen mer, på andra mindre. Denna förslagsmening, som numera är den allmänt antagna och genom rön och beräkningar faktiskt bekräftade, saknade likväl då de först många årtionden efteråt upptäckta fysiska förklaringsgrunderna; hvarföre den ock af Wargentins samtida betraktades blott som ett förfluget infall, och icke vann någon särdeles uppmärksamhet. Detvar engelsmannen Payfair först, och sedan den tyske geologen och mineralogen Leopold von Buch förbehållet, att återväcka denna id till lif och understödja den med sådana bevis, som måste sluta med att göra den gällande. Såsom vedermälen här i norden af denna märkvärdiga rörelse i jordytan, !och af dess skiljaktiga beskaffenhet på olika håll, anförde professor Nilsson dels de nyssnämnda vattenmärkena, dem han uppräknade, dels traditioner bland kustboer och strandsittare, dels de qvarlefvor efter snäckor, som anträffas på land, högt öfver hafvets yta, men som äro af samma slag med de ännu i hafvet vid de närbelägna kusterna lefvande. Jemnförelsen emellan vattenmärkena upplyste att hela Skandinaviska halfön, eller egentligen den stora bergås, som genomlöper den från norr till söder och hvars utgreningar bilda de öfriga skandinaviska bergen, lyfter sig med en jemn rörelse, likt en olikarmad häfstång, hvars hyilopunkt befinnes på en sträckning mellan Kalmar och Carlshamn i öster och Laholm i vester, och hvars ena arm slutas med Nordcap, under det dem ändra visar sig sydligast öfver hafvet vid Falsterbo ref. Rörelsen, fastän jemn på hvar särskild ort, är sålunda ganska olika i norr och i söder. De längst i norr belägna vattenmärken angifva den till 4 fot på 400 år; i Bohuslän och kring Stockholm är den 2 fot, och vid Kalmar 6 tum på samma tid. Litet mera söderut visa sig inga spår till förändringar i vattenhöjden; i Carlskrona och Carlshamn, likasom i Laholm, förblifver hafsytans höjd oförändrad. Ånnu längre i söder visar sig rörelsen i molsatt rigtning: hafvet tycks stiga der. Det är i sjelfva verket landet som sjunker, men med en, i förhållande till närheten af gungrörelsens hvilopunkt, obetydligare hastighet än tigningen i norden. Vattenmärkenas intyg gälla medlertid blott för de sistförfutna 400 åren; de ildsta tillkommo nämligen först för omkring ett sekel sedan. Men det gifves andra och lika tillför