kring 600 personer. Deras Majestäter samt H
EK. H. Kronprinsen och Prinsessan Eugenie he-
drade den ock med sin närvaro.
Professor Nilsson följer noggrannt sitt pro
gramm; han medhann alltså i går dess andra
afdelning, som var bestämd åt redovisninger
öfver de småningom skeende rörelserna i jord-
ytan, den svenska vallens höjning i norr och
sjunkning i söder, tormossar under hafvet.
torfmossarnas tillkomstsätt och jemförelser emel:
lan torfmoössar och stenkolslager. En för da:
gen uppsatt stor tafla tjenade äfven nu att å-
skådliggöra de delar af föredraget, som fordrade
figurer för att bättre kunna förstås.
Föreläsningen öppnades med en intressant histo:
rik om de spekulationer, som i Sverge tidigare är
i något annat land föranledts genom hafsdjupet:
skenbara aftagande vid en del af våra kuster, och
om de tvister, som uppkommo i anledning af för.
klaringsförsöken häröfver. Denna så kallade vat
tenminsknings-teori,, först framställd af den bekantc
Olof Cesius, togs af Olof Dalin till utgångspunkt
för hans skildring af landets geografiska skick un
der första tiden af vår historia; och då han fram-
lade sitt historiska verk för Ständerna vid 4747 ärs
riksdag, kom äfven denna teori under skärskådandq
hos landets fäder och ansågs snart vigtig nog föl
riksvårdande diskussioner. Ett stånd, isynnerhet
fann denna lära icke blott nymodig och onödig
utan ansåg sig böra formligen protestera mot den-
samma, såsom särdeles betänklig. Va pure! (hon
går ändå) sade Galileo Galilei om jorden, när han
nödgats inför inqvisitionen högtidligen fördöma sin
lära om dess rörelse; men han vågade blott hviska det.
Dalin befann sig i en tryggare ställning: han för-
kunnade högt, att hafvet och det fasta landet vid
våra kuster verkligen befunno sig i rörelse och på
färd ifrån hvarandra, och han skref ett särskildt försvar
för vattenminsknings-teorien. Biskopen i Åbo, Bro-
vallius, uppträdde nu med en vederläggning deraf
i tryck; under det att teoriens uppfinnare och för-
svarare läto inhugga märken, med årtal, i vatten-
linien på åtskilliga klippor och skär, för att sålunda
bereda åt efterkommande ojäfviga bevis för eller
mot teorien. I trots af alla protester skilde sig
dessa märken mer och mer från : hafsytans grann-
skap, och de fortskrida i samma rigtning ännu i
våra dagar. Genom den jemnförelse, som dessa
märken tilläto mellän vattenminskningen på vidt
skilda kuster, upptäckte man dock snart, att hafvets
minskning ej visade sig lika stor öfverallt; att den
befanns vida betydligare norrut än i södra trakter-
na; ja, att den på somliga ställen alldeles icke
kunde förmärkas. Celsius trodde sig kunna hjelpa
denna i sig sjelf oförenliga skiljaktighet, genom att
sammanräkna de olika vattenhöjdsförändringarne och
förklara medeltalet dem emellan för den sanna vat-
tensänkningen. Tåorbern Bergman bevisade un-
der tiden att vattnet på jordklotet alldeles icke kan
minskas, och geometern Wargentin ansåg en emot
tyngdlagarne stridig olikhet i samma hafsytas
höjd på olika ställen icke kunna affärdas med nå-
gon utjemningshypotes. Men då han, å en annan
sida, ej heller kunde bestrida sanningen af de in-
tyg, som vattenmärkena afgåfvo, framställde han,
såsom enda medlet att slita tvisten, det påståendet,
att hafvet ingenstädes minskades, men att det fasta
landet deremot småningom höjde sig deröfver, på
somliga ställen mer, på andra mindre. Denna för-
slagsmening, som numera är den allmänt antagna
och genom rön och beräkningar faktiskt bekräfta-
de, saknade likväl då de först många årtionden
efteråt upptäckta fysiska förklaringsgrunderna; hvar-
före den ock af Wargentins samtida betraktades
blott som ett förfluget infall, och icke vann någon
särdeles uppmärksamhet. Detvar engelsmannen Pay-
fair först, och sedan den tyske geologen och minera-
logen Leopold von Buch förbehållet, att återväcka
denna id till lif och understödja den med sådana
bevis, som måste sluta med att göra den gällande.
Såsom vedermälen här i norden af denna märk-
värdiga rörelse i jordytan, !och af dess skiljaktiga
beskaffenhet på olika håll, anförde professor Nilsson
dels de nyssnämnda vattenmärkena, dem han upp-
räknade, dels traditioner bland kustboer och strand-
sittare, dels de qvarlefvor efter snäckor, som an-
träffas på land, högt öfver hafvets yta, men som
äro af samma slag med de ännu i hafvet vid de
närbelägna kusterna lefvande. Jemnförelsen emel-
lan vattenmärkena upplyste att hela Skandinaviska
halfön, eller egentligen den stora bergås, som ge-
nomlöper den från norr till söder och hvars utgre-
ningar bilda de öfriga skandinaviska bergen, lyfter
sig med en jemn rörelse, likt en olikarmad häf-
stång, hvars hyilopunkt befinnes på en sträckning
mellan Kalmar och Carlshamn i öster och Laholm
i vester, och hvars ena arm slutas med Nordcap,
under det dem ändra visar sig sydligast öfver haf-
vet vid Falsterbo ref. Rörelsen, fastän jemn på
hvar särskild ort, är sålunda ganska olika i norr
och i söder. De längst i norr belägna vatten-
märken angifva den till 4 fot på 400 år; i Bohus-
län och kring Stockholm är den 2 fot, och vid Kal-
mar 6 tum på samma tid. Litet mera söderut vi-
sa sig inga spår till förändringar i vattenhöjden; i
Carlskrona och Carlshamn, likasom i Laholm, för-
blifver hafsytans höjd oförändrad. Ånnu längre i
söder visar sig rörelsen i molsatt rigtning: hafvet
tycks stiga der. Det är i sjelfva verket landet som
sjunker, men med en, i förhållande till närheten af
gungrörelsens hvilopunkt, obetydligare hastighet än
tigningen i norden. Vattenmärkenas intyg gälla
medlertid blott för de sistförfutna 400 åren; de
ildsta tillkommo nämligen först för omkring ett se-
kel sedan. Men det gifves andra och lika tillför-