Hvilken uppståndelse väckte ej dessa herrars ankomst
hos den del af de hederliga -borgardamerna, som på fullt
allvar trodde, att en grefve ej. var såsom en annan menni-
ska. j Och derutinnan hade man så till vida rätt, att han,
i stället för handkyssning öfver lag, blott med en enda
bugning helsade det församlade sällskapet.
Grefven och baronen flaridrade begge fram till Charlotte,
medan den äldre öfversten stannade qvar hos herrn i hu-
set, liksom: ville-han dermed erkänna, att vid sidan af
tvenne så fulländade Cupidoner, som de nyssnämnde, vore
all täflan fåfäng.
Ah mon Dieu! hvilken evighet sedan jag sist såg erl
voro grefve Adelheims första ord till Charlotte. Det var
några dagar efter min återkomst till Stockholm, och fyra
dygn: ha sedan förflutit!
Men innan Charlotte hann att svara honom, varseblef
han öfverstinnan. .
I ögonblicket var den trotsiga minen, som han, oaktadt
allt sitt bemödande, bibehöll till och med emot Charlotte,
försvunnen, emedan öfverstinnan von Krassau var en dam
ur hans sfer. Han bugade sig aktningsfullt och kysste hen-
nes hand, i det han frågade:
Hur befinner s:g min nådiga?
Han fick ej tid att invänta svaret, ty herrerne voro nu
tillreds att föra damerna till bordet.
De få minuter, som föregingo denna ceremoni, försalte
fru Asplund i ett verkligen pinsamt tillstånd.
Om nu — tänkte hon — om grefven skulle. anse sig
tvungen att bjuda sin arm åt någon af de närvarande för-
näma fruarna! ...
Det var naturligt, att hennes man skulle föra justitie-
kanslerskan; men öfverstinnan ... och ännu ett par andra,
hvilkas männer ägde rang?
Lyckligtvis räddades hon snart ur sin ångest. Grefven,
för mycket förnim att rätta sig efter något annat, än sitt
tycke, återvände till Charlotte, ställde sig vid hennes sida,