Vi hafva till sist sparat en företeelse, som, ehuri egande ett serskildt intresse såsom fosterländsk pro dukt, likväl icke behöfver sistnämnde egenskap: fö att väcka! hvarje Musikväns uppmärksamhet: Vv mena hr Randels violinqvartett. En hvar kanne hvilken förtrogenhet med harmoniens och stämförin gens mysterier hvilket välde öfver-formen,..skapan det af ett godt arbete i denna väg erfordrar, oci det hedrar icke mindre hr Randels artistiska för måga att så lyckligt hafva löst sin uppgift, äl hans kärlek för konsteuy att. företaga sig arbeten hvilka, utom det tillfredsställande medvetandet oci konstvännens bifall, hos oss ej bära någon frukt. denna qvartett är första satsen egentligen behandlar som soloqvartett, hvadan första violinstämman hä predominerar; dock röjer man äfven i de öfrigt stämmorna ett ganska vårdadt arbete. Samma för hållande råder äfven i finalet, ehuru stämmorna hä framträda mera sjelfständigt; slutet i denna sat -synes oss imedlertid något tvärt och hade måhänd: kunnat vara mera motiveradt.. Scherzot och andan tet äro deremot förträffligt hållna och verkeliger mästerligt arbetade: det förra håller intresset i jemi spänning genom sina lifliga och i snillrikt uttänktt kombinationer genomförve motiver; och det mildå bjertliga allvaret i, den sednare erinrar om-de gamle klassikernas styl, utan att derigenom förlora i upp finningens sjelfständighet. Vid betraktandet af denna såväl som flera andra af hr Randels kompositioner kan man ej undgå att lyckönska: den musikaliska sverlden i norden att ega en tonsättare af så myc ken redbarhet. —U— NÅGRA ORD OM PHILOSOPHIE CANDIDATS SVAR I POSTOCH INRIKESTIDNINGAR (4 47—48) PÅ AKADEMISKA BREF. Läsaren torde måhända erinra sig ett i Aftonbladet M 35—536 meddeladt prof på en samling i vår utkommande Akademiska Bref,. Den teckning nämnde prof innehöll ansågs på vissa håll förtjena -ett ej oväntadt motförsök att, om möjligt, borttaga de obehagliga skuggorna och i stället anbringa så mycket ljusare dagrar. Försöket, offentliggjordt i nämnde N:ris af Postoch Inr. Tidningar, borde dock anförtrotts åt en skickligare hand. :Philosophim Candidat var ej rätta mannen, det hördes man märka på flera håll, ty, sade man, han stryker ju oupphörligt ut med ena handen hvad han tecknat och målat med den andra. Deraf villervallan och de många roligheterna på hans tafla. Den bildade allmänheten, tänkte jag, ser nog lika väl som jag det egna skådespelet af en tecknare, som sjelf ouppbörligt förstör sitt verk. Jag ansåg mig derföre ej behöfva eller böra serskildt rikta dess blick derpå. Ett enda tycktes dock väl uttänkt-och i början af särdeles gripande effekt. Det var tecknarens titel: Phil. Candidat, och det der insändt) upp i hörnet på taflan. Han hade nyss lemnat universitetet, och manad endast af en ädel. tacksamhetskänsla griper han till pennan, penseln och paletten, för att i en motbild åskädligt visa huru jag gifvit en vanställd kopia af originalet. Skada blott att hän sjelf skulle förstöra äfven denna väl beräknade illusion. Han skyndade sig nemligen att öfverallt ge sig tillkänna, då man fick se och höra att han var medarbetare I den tidning, hvari han under skiljda namn emellanåt skrifver eller tecknar åtskilligt insändt. Jag kunde således öfverlemna hela hans verk åt sjelfförstörelsen, och på sin höjd nämna elt par ord derom i de utkommande Akademiska Brefp. Men nu uppträder Redakt. af tidskriften: Läsning för Bildning och Nöje, häft. 4, och menar, att vår Ph. Candidat gjort sin sak förträffligt. Jag anser äfven mig då skyldig att uppträda, för att visa huru det förhåller sig med denna förträfflighet. Läsaren celler åskådaren bör härvid erinra sig, att vår man är Piilosopiie Candidat och hans gynnare Professor. Af den förre har man, om allt står väl till vid universitetet, rätt att fordra bland annat moralisk och intellectuell mognad, af den sednare förmåga och vilja att rätt ;röfva den. Om dessa egenskaper kunna och böra tillerkännas mina båda antagonister, det må läsaren sjelf bedö-. ma af min följande bevisning. Derföre låtom oss skärskåda Ph. Candidats i Postoch Inrikes-Tidningar meddelade (insända) artikel: Några ord till svar på de i Aftonbladet införda ikademiska Bref, Sedan han i inledningen sökt, efter den romerska rhetorns kända föreskrift, vinna Jäsaren (eller åhöraren) för sin sak och sin person, genom att framställa båda i den aldra bästa dager, under det den andra parten och dess sakförare framställas i den aldra sämsta, tager han, som han säger, sanntngens ljus, i sin hand och går med en viss tillförsigt — som man alltför ofta får skäl att göra liktydig med fräckhet — att borttaga, som han säger, smutsen från min tafla. Arbetet fördelas nu på tvenne hufvudpartier, hvaraf det förra sysselsätter sig med lärare och lärjungar, deras umgänge med hvarandra, c.; det andra åter med sällskapslifvet c. i Upsala. Belysningen m. m. af det förra framkallade genast i mitt, och kan ske flere läsares, minne, patriarkens bekanta utrop: handen är Esaus, men rösten är Jacobs. Det syntes nemligen som en lärare stått upp att tala i egen sak och naturligtvis då, på grund af ett och annat onekligt vackert faktum, fälla ett allmänt omdöme, det aldra ljusaste och fördelaktigaste. Det är att från några enkla fakta eller, efter vi här hafva att göra med lärarne, från några få personers rigtiga uppfattande af sitt kall som lärare och menniska, sluta till att alla eller flertalet måste göra