IEMEUETCe UREVSSEMSS SNB ME AOOSUNMSSv SV MM
fjerdingsmännen beordras att transportera det pan-
tade godset, utan att derför bekomma författnings-
enlig ersättning. Meningen med ett så bakvändt
förfarande känna de invigde ganska väl; men un-
derligt är det verkligen, att slikt sjelfsvåld kunnat
undanhållas höga vederbörandes kännedom, helst
dessa troligen ännu disponera den EClericus, som i
många år varit en säker kunskapare, så framt man
får tro hans egna om sig sjelf flere gånger offentli-
gen, med särdeles sjelfförnöjelse, fällda utlåtanden.
Naturligtvis kunde br Wallerström ej lemna
sådana anmärkningar obesvarade, hvarföre han
i J8 49 af Jönköpingsbladet inlemnat en ut-
förlig apologi, deruti qvintessensen är, att icke
folket uti något af rikets fögderier, hvarken ut-
mätningsvis eller annars, behandlas med mera
billighet, skonsamhet och rättvisa än i Westbo.,
— Hr Ouchterlony meddelade då allmänheten
i J2 28 en ny uppsats, deruti han, efter gen-
drifvande af de skäl hr W. anfört till sitt för-
svar, framkommer med ännu flere besvärspunk-
ter emot honom, och slutligen yttrar:
Af de mångfaldiga olagligheter hr W. sig tillåtit
må jag företrädesvis nämna en, deraf några bland
landstatens tjenstemän, naturligtvis utan att sjelf
vetå det, med hr W-. delat fördelen.
Sedan 1844 års afrads- och gärdesspanmål samt
bräder, som på lön äro anslagna till landssekretera
ren, kronofogden, häradsskrifvaren och förste landt-
mätaren, blifvit till leverering in natura behörigen
uppsagda genom från predikstolen i Refteleds kyrka
uppläsen kungörelse, så har likväl ingen forsedel el-
ler anvisning afhörts, utan de skattskyldiga och ti
ondegifvare i stället, förmiedelst hr W:s embetskun-
görelse af den 8:de, publicerad d. 42 Januari, blif-
vit anbefallta att nästlidne årets skatte- och krono-
tionde af deras hemman, vid laga påföljd, till hr
kronofogden Wallerström erlägga uti Ölmestad gäst-
gifvaregård den 44 i samma månad, nemligen med
i specifik förteckning upptagna penningeposter, så!
rättsvidrigt och obilligt uträknade, att man öfver-
skridit markegångstaxan med cirka 2 rdr pr tunna; :
och på det ingenting skulle fattas i kronofogdens
godtycklighet och djerfhet, har man gått ända der-
hän, att utmätningsvis indrifva de från Hensjö qvarn, !
enligt ofvananmärkta olagliga beräkning, häradsskrif-
varen tillerkända 3 rdr 44 sk. bko. ;
Är detta behandlingssätt emot allmogen skonsamt
och förtjent af dess tacksamhet och förtroende?
Vore det så, då hade jag sannerligen icke så lätt
kommit i besittning af de många farliga bevis jag
innehar på hr W:s nu anmärkta åtgöranden.
Genom mera försigtigt och hofsamt genmäle hade
hr W. möjligen kunnat fördröja, kanske äfven af-.
lägsna nu hotande förödmjukelse och ofärd; men då
han, under obefogade bespottelser och bedyrande af:
sin fullkomliga oskuld, vågat sig ut på en ganska!
hal is, så må han skylla sig sjelf om han faller, o-
hjelpligen faller, till följd af mitt åtagande, att ge-.
nom åberopade och andra fakta bevisa, det hr W.
under tjensteutöfning handlat oerhördt godtyckligt
och egennyttigt, bland annat, genom enträget öf-.
vertalande till sammanskotter från allmogen af di-
verse natura-prestationer.
Aftonbladet, som, då alla de här omnämnda j
förhållandena icke ännu blifvit pröfvade och!
afgjorde vid vederbörande fora, ej kan fälla.
slutligt omdöme om saken i och för sig sjelf!
hyser likväl den öfvertygelse, att i allmänhet
en större uppmärksamhet, å Konungens befall-
ningshafvandes och domstolarnes sida, borde:
fästas vid de närmast folket stående exekutiva l.
embetsmännens sätt att sköta allmogen. Då
denna, ofta på en gång medellös och okunnig
i författningarne och tax-väsendet, ej mäktar,
sjelf försvara sig, är det onekligen af högsta.
nödvändighet påkalladt, att auktoriteterna hålla .
en sträng och vaksam hand öfver sina under-:
lydande. Imedlertid miste det i en landsort!
i
l
— der denna vakande ande måhända ej till-
räckligt visar sig verksam — anses för en stor
lycka, om någon enskild person der gifves så
sjelfständig, att han vågar afslöja hemska för-
hållanden, hvilka ej så sällan torde ega rum vid
den fattiges behandling i utmätningsväg. Utan
att tillåta oss närmare ingå i de konkreta fall,
som omnämnas i skrifterna mellan hrr O. och
W., kunna vi ej afhålla oss från den generella
anmärkningen, att man i samhällets hela ad-
ministration möter få ämnen al ömtåligare na-
tur, än dem, som sortera under utsöknings-
balken. Det är ej nog, att den i armod för-
sänkte utsättes för all den nöd och uselhet,
som oudvikligen medfölja hans häftande i skuld.
Detta är åtminstone lagligt, ehuru olyckligt.
Men om exekutionsmännen förvandla sig tilF
verklige pligare: om den stackars gäldenären
ej blott skall för ytterst nedsatt pris (såsom
fallet vanligen blir vid utmätningstillfällen) för-
lora det lilla han ännu eger qvar; utan han
dertill äfven särskildt ganska drygt, och stun-
dom till större summa än hela skulden, måste
ersätta exekutionsmannen för besväret af hans
förrättning: och, värst af allt, om den utpan-
tade uslingen tvingas ersätta detta till ännu
högre belopp än sjelfva expeditionstaxan utfä-
sler — — så urartar lagens nödvändiga tvångs-
kraft till ett tyranni, som i sin mån är både
fördömligt och förderfligt.
För ait nu ej vidröra allt hvad man ur mensk-
lighetens och civilisationens synpunkt hade att
anmärka, så är det äfven politiskt oklokt, att
låta statens embetsmän framfara på sådant sätt.
Man vill ju alltid, att allmogen med kärlek och
förtroende skall tänka på sin regering och dess
utskickade, embetsmännen, med hvilka den kom-
mer i beröring. Men detta syftemål kan ej
vinnas, om man låter folket vexeras genom
prejerier utöfver lag, som den i lagarnes laby-
rinter obevandrade delen af allmogen ej sjelf
kan kontrollera. Angelägenheten, att ifrån sty-
relsens egen sida hålla uppmärksamt öga på
uppbördsmännen, är derföre så mycket större,
som redan författningarne i flere fall äro nog
nedtryckande för den fattige, utan att detta
stegras till öfvermått genom sjelfrådige exeku-
— ct Rö Vr - ER - rr - ÖR fn Oh Ik DR I SR K -A -— DM K- EA
DA s—- - on RA NR I kt fö