nans förlust, om 1 det stallet 400,000 sadana tran i be
årligen tullfritt skulle exporteras? Är då invånarnes bi
välmåga ett intet? År då en nationel vinst icke jä!
tillika kronans? År tull och skatt till kronan enda de
föremålet med våra näringar och den måttstock,
hvarefter deras gagnelighet, deras beskydd skall be-m
stämmas? Har landet och kronan olika intressen? ni;
Ack, mitt fädernesland! d
Författaren genomgår härefter flera af finska landt-!—
männens binäringar, hvilka han rekommenderar till )
statens skydd, såsom vida fördelaktigare för enskildt
och allmänt intresse, än den förderfliga tjärbrännin-
gen, hvilkens slut han tror sig kunna förutspå.
Afven jag hade tillfälle att af erfarenheten in-
hemta otåcksamheten af detta yrke; ty ehuru jag
icke hade längre transport till närmaste stapelstad
än 3 mil, kunde jag icke på hvarje-dagsverk, som
åtgått vid tillverkningen, beräkna högre betalning
än 8 still. r:gds; och då ett vinterdagsverk i orten
gällde 46 sk., så erfor jag följaktligen derpå en för-
lust af halfva dagspenningen.
Salpetertillverkningen deremot var under sven-
ska tiden drifven till sin höjd i södra Österbotten,
då artikeln fann en vida förmånligare afsättning,
än nu; men som det i Finland brukliga sättet för
tillverkningen deraf numera, genom aflidne kapte-
nen Edmans förtjenstfulla bemödanden äfven i Sveri-
ge allmännare blifvit spridt, öfvergår jag nu till en
annan vigtig binäring, som; enligt min öfvertygelse,
ännu i denna stund uti Finland drifves med större
fördel för dess idkare än i Sverige, nemligen den af
potaska.
Af flere norrlänningars meddelade underrättelser
har jag erfarit, att vinster af denna handtering, ilh
de orter der den hufvudsakligen drifves, skall vara lf
obetydlig. Detta förhållande, om det är grundadt,s
står i rak strid med den erfarenhet jag inhemtat !
under min personliga handläggning vid denna arti- 5
kels tillverkning ifrån början till slut; och kan jag,
således icke annat än förmoda orsaken dettill bestå lj
uti sättet att förvärfva rudimaterien, eller askan; tyl7
methoden vid lutens extraherande, dennas samman-z
kokning och den råa potaskans kalcinering, är sålt
utförligt beskrifven uti flera tryckta afhandlingar, l
också allmän i praktiken, att derom intet tvifvell!
bör kunna ega rum. i
I fråga om trädslag och andra vegetabilier, tjen- I;
liga till askbränning, hafva de lärde gifvit oss mång-4
falldiga theorier, men hvilka äro alltför småaktiga ;
för att af en allmoge kunna begagnas. Det väsendt-!
liga är härvid, att söka så billigt, d. v. s. så litet :
tidsödande som möjligt, åstadkomma den bästa och
ymnmigaste aska. Väl kan man använda eljest sys-
lolösa qvinnor och: barn att samla nedfallna löf och
hvarjehanda växter, för att genom förbränning er-
hålla en aska, som visserligen är högst gifvande,
men sådant kan svårligen låta sig verkställa istort,
och allmögen är van att vänta större och genast i
ögonen fallande resultater, om den ej skall ledsna
vid försöket.
Jag åsyftar härmed, att i trakter, serdeles de norra,
der ymnig löfskog finnes, och densamma icke an-
-norlunda eller mera fördelaktigt kan änvändas, upp-
muntra en fattig allmoge till ett icke allenast nöd-
torftigt, utan äfven vinningsgifvande näringsfång,
förmedelst skogens ändamålsenligare användande till
frambringande af potaska. Då i dessa trakter björ-
ken i allmänhet växer i mera mängd, än något an-
nat löfträdslag, så tillstyrker jag företrädesvis den-
nes begagnande dertill. Men äfven bland björkar
finnas sådana som gifva mera och kraftigare aska
än andra; dessa äro såkallade masur- och svart- i
björkar, eller sådana, hvilka alltifrån roten ända:
upp till grenarne hafva en syart bredare eller sma-;
lare rand. Man finner dem- vanligen på stenbun-
den, högländ och torr jordmån, äfvensom vid berg-!
sluttningar; och böra de företrädesvis fällas, der de!
finnas i sådan mängd att man deraf kan göra ett!
bål; i annat fall nedhugger man något närstående
löfträd, för att dermed fylla återstoden; ty allt be-:
svär med de afhuggne stockarnes samlande ifrån
längre afstånd bör såsom tidsödande undvikas; ej
heller böra qvistar, skatar och gamla vindfällen be- I
gagnas; ty här är icke fråga om att rödja en park, i
utan om ett medel till näring och vinning. Skulle
sådana masur- eller svartbjörkar icke finnas, så ned-
hugger man de gröfsta friska björkarne; och, i fall
man har tid och råd, samt stället är sådant att det
kan tjena till äng eller betesmark, kan man hugga
rasibus, och af de fällde träden lägga i bål de gröf-
sta, samt i serskilda högar de öfriga, för att begag-
nas till bränsle eller andra behof.
Bålen göras af en famns långa stockar, hvilka
läggas emellan tvenne afhuggna, stående stubbar,
som hafva 6 å 7 qvarters afstånd från hvarandra,
och stå i den riktning, att vinden blåser. långsefter
bålet; ty stockarne läggas på hvarandra utan sned-
eller tvärträn. När bålet har två alnars höjd, til-
läggas ytterligare på sidorna några: stockar, som så-
lunda i midten deraf bilda en konkavitet eller ur-
rundning, hvilken fylles med torra qvistar, som ge-
nast antändas, hvarpå bålet, sig sjelf lemnadt, ned-
brinner, utan flamma och sakta, ända till marken
utan att askan genom någon uppblossande låga kan
förflyga — hvilket vore händelsen om elden nedan-
ifrån antändes. Man kan ej föreställa. sig hvilken
mängd af ren och kraftig aska på detta sätt samlas
efter hvarje afbrändt bål.:
Tiden för denna operation är den bästa då snön
till större delen är bortsmält, men medan kälen
ännu är qvar i kärr och mossar, så att dessa kunna
färdas med häst och släde till askans uppsåmlande
och hemförsel, hvilket bör ske så fort eden slock-
nat, för att undvika askans försvagande genom möj-
ligen påkommande snö eller regn; men arbetet kan
äfven verkställas under vintern; ehuru med ökadt
besvär. Om sommaren är det vågsamt, och kan
lätt: åstadkomma skogseld; dessutom är allmogen då
upptagen af annat nödvändigt arbete.
Till urlutning, kokning och kalcinering har jag
begagnat professor Johan Gadolins ritning och an-
visning, hvilka jag funnit fullkomligt ändamålsen-
liga. Se finska hushållningssällskapets handlingar,
tomen 4, sidan 487 och följande. En sådan eller
annan inrättning borde finnas i hvarje byalag, till
gemensamt begagnande. i
Nu återstår att visa resultatet. Sedan jag förfarit
på ofvanbeskrifna sätt med askans brännande och
samlande, (hvilk-t skedde i stort), fortfors på van-
ligt sätt med lutens utdragande och sammankok-
ning, samt den erhållna massans kalcinering. Tun-
norna till den kalcinerade potaskans förvaring, som
böra vara stärka, täta och af torrt verke, voro, li-
INO er mm Mo LM FH
möt TA DO GC