vanliga lätthet att tala för varan alltid borde göra
henne vida framför mannen kompetent till hvarje
dylikt föreståndareskap. Men sedvanan, icke oför-
mågan har nu en: gång för alla inskränkt Stock-
holmska qvinnans verksamhet och tillåter henne i
allmänhet icke, att, utom barnkammaren och köket,
bidraga till hushållets förkofran.
Ett annat barbariskt bruk, som, utan apell mot
dess myndighet, qvarlefyer i Stockholm, är brud-
visandet. Kring hvarje hus, der ett bröllop firas,
skockar sig en skådelysten, larmande skara, som,
delad i flockar, trupp efter trupp, inlåtes i ett rum,
der bruden, omgifven af sina brud-tärnor och upp:
våktad af sina marskalkar, måste låta sig betraktas,
nagelfaras, mönstras, kritiseras af detta råa pack,
som med lystna ögon anskådar juvelernas och fäg-
ringens glans, rikedomen och skönheten. Icke nog
att en utsökt eklärering omstrålar henne, ytterligare
måste marskalkarne med påtända ljus belysa hvarje
serskild del: af shennes lekamen, på det att icke det
minsta, det mest obetydliga måtte gå förloradt- för
de sjelfbjudne åskådarne. Man skulle här kunna
misstänka mig för någon öfverdrift i min beskrif-
ning, att jag, som en af mina landsmän träffande
yttrat sig, låtit inbillningen försköna minnet, men
jag kan på ära och tro, på grund af flerfaldig, per-
sonlig erfarenhet försäkra, att bruden verkligen,
med den undergifnaste villfarighet för massans önsk-
ningar, vänder och vrider sig i alla möjliga rigt-
hingar, och att marskålkarnes ljus troget följa alla
hennes rörelser. Härunder sparas icke temligen
grofva anspelningar på de närmast kommande af
den unga brudens öden, och majestätet af den myr-
tenkrona hon bär, oskuldens majestät, skyddar hen-
ne icke för ett rått, förolämpande hån. Man före-
ställer sig hvad en qvinna, som äfven bär denna
krona i sitt hjerta, måtte i ett sådant ögonblick
känna och lida. För hvarje finkänslig natur kan
lenna vidunderliga ceremoni icke vara annat, än en
ytterst pinande, själs-tortur. Härtill kommer att,
nera än en gång, försmådda älskare, missnöjda kur-
isörer, modhandlare, som man öfvergifvit, förklädda
nställa sig, i akt och mening, att tillräckligt hög-
judt, för att höras, representera allmänhetens obe-
åtenhet med bruden, hvilken, endast brudgummen
ir belåten, borde kunna temligen likgiltigt upptaga
lessa yttringar, i falldet neml. någonsin vore qvinnan
möjligt att lösrycka sig från intresset för hvad man
säger, hvad man tänker om henne, och hvilket, vid
ogare granskning, torde vara en af de hufvudsak-
igen verkande driffjädrarne i qvinnans bekanta för-
särlek för sqvaller. Jag har till och med hört be-
rättas, att olyckliga rivalinnor, för att hämnas sin
motstånderskas triumf, skickat sina bröder, sina frän-
der, sifia betjenter, för att på ofvan beskrifvet sätt
opiniera mot bruden vid tillfället af hennes förevi-
sande.n Z, Pp (Slutet följer.)