vanliga lätthet att tala för varan alltid borde göra henne vida framför mannen kompetent till hvarje dylikt föreståndareskap. Men sedvanan, icke oförmågan har nu en: gång för alla inskränkt Stockholmska qvinnans verksamhet och tillåter henne i allmänhet icke, att, utom barnkammaren och köket, bidraga till hushållets förkofran. Ett annat barbariskt bruk, som, utan apell mot dess myndighet, qvarlefyer i Stockholm, är brudvisandet. Kring hvarje hus, der ett bröllop firas, skockar sig en skådelysten, larmande skara, som, delad i flockar, trupp efter trupp, inlåtes i ett rum, der bruden, omgifven af sina brud-tärnor och upp: våktad af sina marskalkar, måste låta sig betraktas, nagelfaras, mönstras, kritiseras af detta råa pack, som med lystna ögon anskådar juvelernas och fägringens glans, rikedomen och skönheten. Icke nog att en utsökt eklärering omstrålar henne, ytterligare måste marskalkarne med påtända ljus belysa hvarje serskild del: af shennes lekamen, på det att icke det minsta, det mest obetydliga måtte gå förloradtför de sjelfbjudne åskådarne. Man skulle här kunna misstänka mig för någon öfverdrift i min beskrifning, att jag, som en af mina landsmän träffande yttrat sig, låtit inbillningen försköna minnet, men jag kan på ära och tro, på grund af flerfaldig, personlig erfarenhet försäkra, att bruden verkligen, med den undergifnaste villfarighet för massans önskningar, vänder och vrider sig i alla möjliga rigthingar, och att marskålkarnes ljus troget följa alla hennes rörelser. Härunder sparas icke temligen grofva anspelningar på de närmast kommande af den unga brudens öden, och majestätet af den myrtenkrona hon bär, oskuldens majestät, skyddar henne icke för ett rått, förolämpande hån. Man föreställer sig hvad en qvinna, som äfven bär denna krona i sitt hjerta, måtte i ett sådant ögonblick känna och lida. För hvarje finkänslig natur kan lenna vidunderliga ceremoni icke vara annat, än en ytterst pinande, själs-tortur. Härtill kommer att, nera än en gång, försmådda älskare, missnöjda kurisörer, modhandlare, som man öfvergifvit, förklädda nställa sig, i akt och mening, att tillräckligt högjudt, för att höras, representera allmänhetens obeåtenhet med bruden, hvilken, endast brudgummen ir belåten, borde kunna temligen likgiltigt upptaga lessa yttringar, i falldet neml. någonsin vore qvinnan möjligt att lösrycka sig från intresset för hvad man säger, hvad man tänker om henne, och hvilket, vid ogare granskning, torde vara en af de hufvudsakigen verkande driffjädrarne i qvinnans bekanta försärlek för sqvaller. Jag har till och med hört berättas, att olyckliga rivalinnor, för att hämnas sin motstånderskas triumf, skickat sina bröder, sina fränder, sifia betjenter, för att på ofvan beskrifvet sätt opiniera mot bruden vid tillfället af hennes förevisande.n Z, Pp (Slutet följer.)