m— — LL ——n— RR RSKR
i hand bana sig väg till nirmaste hotell. John Bull skrat-
tade af hjertans grund åt saken. -
Sedan vår superkarg, hr Fr. Rosenlind, kommit ned
från London, var allt redo för seglats. Lotsen kom om
bord, ankaret lättades, seglen vecklades ut och för en frisk
bris styrde vi bort förbi Mount Edgecombes sköna park
Vi togo nu afsked af Europa för att ej se det på år, vi
lemnade dess höst och köld, för att gå den eviga som-
marn till mötes, men vi lemna med detsamma äfven långt
bakom oss allt hvad hjertat hår kärast, fosterland och
gamla pröfvade vänner; och om vi blott dunkelt sågo Li-
zards fyrar, så var kanske dimman i luften ej enda orsa-
ken dertill.
Sjömannen har en egen fantasi att kalla Atlantiska
Oceanen mellan Kap Lizard och Kap Vincent Spanska sjön,
och under denna benämning bar den fått ett elakt rykte
för dess höga, obändiga sjö. Äfven nu gjorde den skäl för
sig, ehuru den efter de erfarnas yttranden var ovanligt
beskedlig. L. och jag, samt en till Kap utvandrande fa-
milj, bevisade vår underdånighet för Neptuni makt genom
ifriga tributer, och till slut voro vi så matta att vi knappt
kunde röra oss. Mcn då intet är beständigt under solen,
så hade denna vår ömkeliga och tillika löjliga hyllning en
öfvergång, och när vi sågo de solglänsta topparna af Ma-
deira och Porto Santo, så voro våra sinnen lika lätta, som
de deröfver ilande molnen, och vi tömde Madeiras skål i
ett glas Madeiravin, med full visshet att slippa återlemna
det ifrån oss. Inom kort upphörde alla ombrassningar af
seglen, de stodo jemt fulla och bugtiga, solen gick upp i
guld och ned i purpur, och stjernorna gnistrade dubbelt
så klara som i Norden — med få ord: vi voro inom vänd-
kretsen, i passaden. Resande hafva försökt att skildra dessa
höjders skönheter och talat mer och mindre poetiskt om
dess klara himmel, berättat hur solen, hastigare och full-
komligare än någon advokat, gör svart till hvitt, natt till
dag, och i förbifarten blandar färger, briljantare än de som
lysa på något bondkistlock m. m.; Men de hafva alla miss-
lyckats, af det enkla skäl, att när Skaparn vill låta sin
glans skina fram i något skönhetsunder, så förslår ingen
menskoförd färgsudd eller gåspenna att tåta till en afbild;
själen kan ej uppfatta, endast se och beundra, stum och full.