ordning, såg alltid mycket noga efter honom och lät bonom undergå bestraffning, när han fann det vara nödvändigt. Under åtta års tid åtföljde han oss från läger till stad och från stad till läger, En dag, vi voro ungefär tjugu mil från Parma, sutto min man och jag och spisade middag i tältet; han omtalade då för mig, att han blifvit tvungen befalla trumslagaren att gifva Alberto spöstraff, emedan han stulit en rdr bko från en frivillig soldat. Knappast hade han yttrat detta, förr än han föll ned från stolen, och efter några ögonblick uppgaf han andan under förfärliga plågor. 1 min ångest skickade jag efter fältskärn; men det var försent, dödskampen var slut. Till min förundran var Alberto borta, och min piga såg så besynnerlig ut, när jag frågade efter orsaken till hans frånvaro, att jag yrkade det hon skulle gifva mig en förklaring. Hon uppgaf då, att Alberto hade i sitt raseri flera gånger hota!, att han skulle förgifva sin husbonde; men att hon, bedragen genom den vanliga retligheten i hans lynne och bekymmerslösheten i hans sätt att uttrycka sina tankar, trott att detta yttrande endast varit ett lättsinnigt hot. Jag gaf grenast vår vakthund något af den soppa som min man hade smakat strax före sin död, och som Alberto hade burit till tältet. Detstackars djuret dog inom några minuter. Det var klart, att Alberto hade mördat min man; men, så besynnerligt det än kan förefalla, var allt sökande efter honom förgäfves, ehuru alla möjliga försök gjordes för att få reda på det ställe der han dolde sig. Hvart han tog vägen, visste jag icke; men efter tvänne års förlopp hörde jag, att han