lare, hvarigenom en rad af gångar under den nedersta våningen förskaffade en angenäm skugga under dagens7hetta. Byggningen var mycket liten och dörrarne och fönstren voro så talrika, att man ingenstides kunde upptäcka tre fots sammanhängande mur. Betjeningen utgjordes af negrer och mulatter. Inga maltor funnos i rummen. I ett hörn af samlingsrummet sutto eller snarare lågo tre män omkring ett rundt bord, hvilket uppb.r en ofantlig bål af bränvin och vatten, som kyld s af ett stycke is. Hvar och en af dem rökte en cigarr, och smuttade, mellan hvarje gång röken utbl ste, på ett glas, fyldt med den hetsande drycken; det syctes tydligt, tt de njöto en icke obetydtig del af jordisk sillhet. I början sutto de stumma, .begrundande och orörliga, såsom de mest stoiska turkar; sedan började de prata med flödande munvighst på dålig spanska. Slutligen, efter tjugu eller trettio minuters förlopp, under hvilken tid bränvinsbålen blifvit tömd, stega de upp och gingo sin väg, i det de ogeneradt spottade till höger och vens:er samt visade starka symptomer till jemnvigtens förlust. I ett annat hörn af rummet satt en man, omkring fyratio år ungefir, och liste en engelsk tidning. Hans hår var jerngrått. Några skrynklor på hans panna och några djupa linier kring bans mun skulle hafva gifvit han; ansigte ett utseende af stränghet, om icke hans små mörka ögon blickat så vänligt och spridt ett beständigt leende öfver hans drag. Sedan han slutat läsa tidningen, steg han upp; satte sina händer under frackskörten och spatserade fram och tillbaka i rummet, i det han sjöng med låg röst, men med hela klangen af en äkta skottsk accent: My ain countrien. Har jag det njet att träffa en landsman så långt från hemmet, sade Allan till främlingen och räckte ut sin band, som emottogs och skakades med skottsk hjertlighet.