efter invaldes till riksdagsman för komministrar-
ne i Stockholm.
Dahlgren slöt sig i början till oppositionen
vid våra riksmöten. Den förändring, han vid
1840 undergick, har på fl:re sätt blifvit utlagd
och förklarad. Oss synes ingen version antag-
ligare, och tillika närmare för handen, än det svå-
ra och förhemligade sjukdomsfull, hvilket försva-
gade Dahlgrens själskrafier lika mycket som hans
kroppsförmögenhbeter, och gjorde både tänkande
och arbete vid flere tillfällen för honom nistan
omöjliga, så alt, då hans lidande 4840 stigit till
sin höjd, han hvarken kunde följa sakernas ut-
veckling med samma intresse och bifall som förr,
ej heller lika raskt deltaga i ärendena; ehuru han
för sin familjs u!komst bibehöll funktionen. Ge-
nom en d. 46 Januari 1842 uppsatt och nu
allmänheten meddelad Förklaring öfver några
sina sednaste lefnadsöden, har Dahlgren sjelf
spridt ett ljus öfver sin besynnerliga sjukdom,
som väl kan berättiga till den tanke, vi här
framkastat, och som sätter hans förändrade po-
litik i ett för hans egen karakter vackrarelus.
Hans biograf, hr A., har imedlertid sid. XIX
gifvit en något annan förklaring, hvilken natur-
ligtvis gäller för hvad den kan.
En utförligare recension kan för D:blgrens
arbeten icke vara på sitt ställe, hvarken i me-
ning att göra dem för allmänheten bekanta,
hvilket de vj behöfva, eller att öfver dem ut-
tala någon dom, hvilket skulle vara ännu onö-
digare, då utslaget längesedan är fåldt. Det
enda, hvarvid vi kunde hafva att kritiskt fästa
Oss, vore redaktionssättet. Saken skulle då
framför allt röra frågan, buruvida man vid in-
tagandet eller uteslutandet af vissa stycken för-
farit rätt. Men, utom att detta bedömande i
sig sjelf ej kan undvika att i betydlig mån vara
subjektivt, är det också ännu för tidig:, då e-
ditionen icke afslutats. - Skalden hade före sin
död formligen gifvit sina arbetens utgifvande i
uppdrag åt fyra vänner: hrr A. I. Arwidsson,
P. OQO. Bäckström, J. M. Törner och S. L. Theo-
rell (kammarrådet), hvilken sistnämnde dock ut-
gick ur redaktionen. De återstående trenne
hafva genom sina namn ställt sig inför publi-
ken i borgen för den samvetsgrannhet och kri-
liska omsorg, hvarmed utgifvandet utan tvifvel
tillvägabring.s, och som 4:a delen ej gäfvar.
Innan vi släppa denna publikens fordna älsk-
lingsskald ifrån oss, kunna vi cj neka oss nöjet,
att förnya påminnelsen om följande lilla sprit-
tande glada stycke:
Vårbäcken.
Hopp san! nu så är jag fri!
Lyckligt slapp jag ur min boja;
Vintren, i sin trånga koja,
Sad, jag skulle hemma bli.
Nej san! sad jag.
Derpå en dag
Utur hans glugg
Smög jag i mjugg,
Klättra så fermt utför fjellisens vägg;
Stundom jag höll mig i klippornas skägg.
Tänk, hvad verlden dock är skön!
Ser man på! Ber ner i dalen
Blomstra redan piln och alen,
Hela nejden står helt grön.
Hopp san, se så!
Hej! låt det gå
Utför hvar brant!
Det gick galant.
Här uppå gröngräset, munter och rapp,
Vill jag med vindarne springa i kapp.
Hvad är det för pip jag hör?
Öfver mig, hvad flax med vingar?
Ha! det trasten är, som svingar;
Han rätt täcka driller gör.
Tänk, att hans sång
Lifvar mitt språng.
Hopp san, se der!
- Alter besvär!
Ar det väl vintren, som går i mitt fjät?
Mig vill han taga? Jo pytt, får han det!
Hm! det gamla drifvor är,
Tänka sätta mig i klämma;
Fåfängt dock, att de mig skrämma,
Ej respekt för dem jag bär.
Drifvor, god natt!
Ha! hvilket spratt!
Under jag kröp,
Stundom dem nöp.
Nu är jag åter helt fri på min fot,
Pah, der en gärdsgård mig grinar emot!
Farbror gärdsgård, låt bli mig!
Kors, att farbrors skägg ren grönskar!
Käre, hör nu hvad jag önskar:
Låt mig gå min jemna stig.
Se der en äng,
Dit uti fläng,