ansågo Regeringen antingen icke eller åmintstone blott i obetydlig mån komma att adoptera den liberalare åsigten. Ehuru mycket det nu skulle fägna oss att hafva sett saken för mörkt, så nödgas vi likväl tillstå, att denna subjektiva öfvertygelse ännu fortfar oförminskad, intill dess den faktiskt vederlägges. Till undvikande af missförstånd och för att ej på något sätt göra oss skyldiga till den misstankan, att af oppositionsbegär framkasta en obehörig insinuation, bör likväl tilläggas, att meningen ingalunda är, det Regeringen är i något afseende obenägen för bildningens spridande och för sedlighetens befrämjande medelst omsorger för det ingående slägtets uppfostran. Långt ifrån att detta skulle vara händelsen, råder otvifvelaktigt ett rent och varmt nit i detta hänseende. Men den farhåga, som föranleder vårt, och enligt hvad vi förnummit, äfven många andras tvilvel om, att det blifver något rätt bevändt med läro verksreformen, härleder sig derifrån, alt om icke vissa tecken bedraga, så förekommer, jemte den nyssnämnda berömvärda afsigten hos pluraliteten af Konungens rådgifvare, en ganska betydlig portion svaghet för det prelatensiska intresset, hvilket åter, såsom man vet, är ytterst konservatift i frågan om allmänna undervisningen, och i det längsta sträfvar att gvarhålla densamma i formalismens och dogmatismens bojor, i motsats till den nya tidens syftning och bemödande att jemväl göra den unge medborgarens bildning för det praktiska lifvet, till befrämjand2: af såväl hans enskilda som samhillets fördel, till en hufvudsak. Just detta tro vi äfven att Regeringen gerna vill, men frukta det oaktadt, att några medlemmar i konseljen, af en alltför stor konsideration, samt måhända en eller annan äfven af någon sympathi för prelatväldet, hvilket äter har en ganska stark bundsförvandt i de nuvarande elementarläroverken och konsistorierna, kommer att gifva efter så betydligt för dess impulser, att reformen, när den framkommer, blir ingenting att tala om; och isynnerhet frukte vi, att chefen för ecklesiastikdepartementet icke så obetydligt ligger i hinderna på erbebiskopen på ena och biskop Heurlin på andra sidan, naturligtvis i figurlig mening uttryckt. — Amnet är så stort och intressant, att det lönade mödan ännu återkomma till en närmare utveckling af hvad vi förstå med en liberal reform derutinnan, mer det anförda kan för tillfället vara nog till atl angifva den synpunkt, hvarifrån Arftonblade! betraktar Regeringens ställning; och för Reg: ringen sjelf, om den skulle hefinna sig i närmare öfverensstämmelse med våra åsigter är vi förmodat, bör det blifva en dubbel tillfredsstållelse att visa, det dessa tvifvel varit ogrundade.