föll han på bädden och omfamnade sin dotters knän, i det han våldsamt utbrast i gråt. Jag ämnar icke göra er den plågan, mina herrar, att upprepa slla de långsamma försök jag företog under de två första månaderna. Jag lät föra benne i en bärstol till mitt hus, gaf henne ett rum, som skimrade af all Österns prakt, och tillät ingen stt nalkas henne, utom tvänne af bennes grekiska betjening, vid hvilkas. uppassning hön var van. Jaglyckades förnämligast att få lif i hennes stelnade lemmar genom froitering, och bon blef känslig för musik och Österns vällukter,-som jag brände i en rök-lampa i hennes rum. Men dervid stadnade likväl min skicklighet. Jag kunde hvarken r0a eller bedröfvaxbenne. Hennes sinne var öfver min inverkningsförmåga. Sedan jag, enligt min tanka, gjort alla möjliga försök, var min uppfinning uttömd, och jag började att förtviflas 7 ; Hon sysselsatte likväl mycket mina tankar. Ungefär för två månader sedan spatserade jag en vacker morgon iden der orange-alleen; men hastigt skyndade jag upp på mitt rum, ty en ny ide: hade gått suppför mig. -J skulien hafva förklarat mig för dena tokigaste i hela min fämilj, om j haden sett mig, mina herrar. Jag körde ut flickan, som höll på att bädda min säng, tvättade och sparfymerade mig, som om jag skulle hafva gått på bal, betäckte mitt hvita hår med en vacker brun peruk, cn relik från mina -sprättiga dagar, sminkade mig, satte på mig hvita handskar och gick sedan, med det mest ungdomliga utseende jag kunde antaga, till min patients rum. Hon låg med hufvudet stödt mot sin magra arm, och när jag steg in, fästade hon sina mörka ögon på mig. Jag närmade mig henne, kysste hennes hand med vördnadsfull artighet och hviskade i hennes öra, med de ömmaste toner, som min förstörda stämma kupde antaga, en följd af fina artigheter öfver hennes skönhet. Hon lig så orörlig som marmor; men jag hade icke förgäfves räknat på qvinnans herrskande passion. En fin: rodnad på hennes kind; och en sakta svallning i tinningen, endast märkbara för min