lynas, som genomgick nästan alla dessa styc-
ken, sf hvilka flera voro utmärkt sköna eiler
orig:nelia, sisom domardansen, en ringlek, den
norrländska melodien Necken, stabbdansen från
Daiarna, en treparspolska från Södertörn mA;
jem!- några af de Jlolkvisor, som förut värit
sjungne på konserler, men hvaraf variationer
feån serskilda landskap blifvit of br Dybeck
upptecknade, såsom en ganska vacker sådan på
visen: Mins du hvad du lofde mig, e Soi-
reen slutades med den vackra psången till Nor-
d:n,, hvarå begärdes da capo. En musikälska-
Tinna, mamsell Nordblom, tillskyndade åhörarne
mycket nöje genom ett förtjens fullt föredrag
af ett par stycken, hvarjemte konsertgifvaren
var biträdd dels af en vacker chör, dels affl.re
solopart er för mansröster, hvari hrr Strandberg,
Walin, Lundberg, Haglund m. fl. utmärkta rö-
ster deltsgo. Orkestern lemnade vid några till-
fällen rum för anmärkningar, hvilket man ock
förmärkte på anföraren, hr direktör Ahlström,
som några gånger hade litet besvär med att
hålla ihop de serskilda instrumenterna.
Dn
norr Mankells sednaste föreläsningar.
Vid den fjerde af dessa seancer åväncerade man
åter ett betydande steg närmare vår tid, nemligen
till angefär slutev af 46:de seklet. Under denna
vandring gjordes ett rätt intressant besök hos mä-
stersångarskrået, hvarvid afven-dess mänga och strän-
ga reglor togos i närmare skärskådande. Bland
dessa föreföll isynnerhet förbudet mot melodiska re-
miniscenser nog eftertänkligt och bör visserligen
lära många af våra tonsättare att prisa vår tids li-
beraiare anda. Öfverhufvud anmärktes, alt formen
gällde allt hos mästersångårne och efter hand för-
qväfde andan uti konsten. En märkvärdig egenhet:
hos deras melodier var, att slutfallet deri ej inled-
des genom 7:de, utan genom 6:te tonens- öfvergång
till den 8:de. Imedlertid röjdes hos mästersångarne
stundom äfven en bättre anda; såsom exempel ut-
fördes på accordion en vacker melodi af Wolken-
stainer, från 1400-talet. — -Sedan föreläsaren ordat.
om tyska folkvisor från medeltiden, hvarpå åtskilli-
ga vackra prof gåfvos, öfvergick han till harmoniens
ddling samt de första kontrapunktiska försöken un-
der denna period. Här: anmärktes, att ej Italien,
utan Nederländerna och Tyskland varit härmoniens
hemiand. - Sedan åtskilliga mästare. från 13—4500C-
tålen blifvit omtalta, kom man till reformationsti-
den. Luthers verksamhet för tonkonsten belystes nu,
och härvid förekom, att Han frigjort melodien från
de invecklade och labyrinthiska harmonier, på hvil-
ka den tidens kyrkokompositörer lade så stor vigt.
Afven anmärktes, att han ej alltid sjelf författat
sina koralmelodier, men deremot ej försmådde att
upptaga många profana motiver, när de befunnos
användbara till koralsång. Såsom ett kuriosum från
denna tid gafs dödgräfvarsången ur Hamlet, sådan
den i Shakespeares tid skall blifvit sjungen; den
föreföll imedlertid nog monoton. — Föreläsaren öf-
vergick nu till de gamle italienarnes musik. Här-
vid nämndes först Palestrina, ur hyars Veni crea-
tor, man hörde en herrlig sats. Afven omtalades
Allegri och hans -berömda Miserere — hvarutur
gafs hufvudmotivet, som var. af. en sällsynt skönhet
— Scarlatti, Durante, Marcello m. fl.- följde, jemte
ganska vackra prof af deras arbeten. Denna afdel-
ning kryddade hr Mankell- med atskilliga rätt un-
derhållande anekdoter; dock hade vi önskat att han
uppehållit sig något längre vid- detta intressanta
ämne. Dernäst togos den tidens musikaliska hof-
fester i betraktande och sedan de första försöken i
dramatisk musik. - I början voro. dessa ett slags de-
klamatorier med musik, och ämnena togos meren-
dels antingen ur herdelifvet; eller mythologien. År
1598 gafs ett sceniskt stycke, benämndt Daphne,
med en orkester, bestående af gamba (ett sträng-
instrument något liknande violoncellen), luta, harpa
och klavichord. Nu gålvos prof på dansmelodier
från medeltiden, hvaraf de flesta voro ganska korta
och egentligen blott märkvärdiga såsom curiosa. —
Äfven förekommo åtskilliga körer i den allvarsamma
stylen, hvilkas utmärkta skönhet kom åhöraren att
glömma det de ej strängt följde föredragets kronolo-
giska ordning; bland dem ma nämnas Klopstocks
Auferstehungslied,, en kör ur Rolles Tod Abels,
m. fl. — Seancen slutades med den sedan förra gån
gen bekanta herrliga Wallfärdssången.
Hr Mankells femte seante var långt mera besökt
än hans föregående. Han afhandlade nu fugan
något utförligare än förra gängen och analyserade er
fuga ur Bachs Wohltemperirtes Clavier såsom ex-
empel för de uppgifna reglorna. Härvid föreföll det
besynnerligt, att hr Mankell tillade fugan 2 the-
mata: hon behöfyer, såsom man vet, blott ett the-
ma och kallas då enkel; har hon 2 eller flera, kal-
las hon dubbel- eler tripel-fuga c. Derefter or
dades om Händel, af hvars komposition gafs en för:
träfflig giga samt en courante, och vid detta till
fälle omnämndes äfven den bekanta parallelen mel