folket, fastän han ofta fordrade af dem -obillga
tjenster utan lön och betalning...
Den gamle hertigen märkte: före sin-död, att
Hans arfvinge Var en slaf af penninge-passionen,
och att en stor förmögenhet, sådan som han
väntade sig att få ärfva, skulle i hans händer
komma att inneslutas inom lås och bom, så-
som en onyttig massa, af hvilken den giriges
hjerta skulle nära och mätta sig. Som han var
en klok man och trodde, att kärleken till guld,
för dess egen skull, är en förbannelse, och alt
tillfredsställandet af denna passion är andligt
och moraliskt förderfligt, testamenterade han
största delen af sin ofantliga förmögenhet till
en religiös stiftelse och lemnade icke mer åt
sin son, än det som kunde vara tillräckligt att
uppehålla hans rangs värdignet ech den gamla
familjens ära. Denna summa hade nu hans
efterträdare oupphörligt förökat under tjugo år,
fastän med misstänkt redlighet, genom alla de
medel, som en nästan dj fvulsk list kunde upp-
finna. Hans nedriga kamratskap med markisen
hade nyligen visat honom utsigten af en stor
förökning till; summan af hans räntör; men
fastän han alltid var angelägen om att taga sin
del af den illa förvärfvade skatten i verklig
besittning, hade han icke varit i stånd att få
verkställa. delningen, Den uppsköts af. San
Giusto af fruktan, att följden deraf skulle, ge-
nom hans medbrottslings feghet, blifva en upp-
lösning af deras skändliga förbund. -Händel-
serna under den föregående natten hade nu öf-
vertygat hertigen, att markisen skulle behålla,
icke allenast sin del, enligt den ed de inbördes
tagit af hvarandra, utan äfven hela deras ge-