folket, fastän han ofta fordrade af dem -obillga tjenster utan lön och betalning... Den gamle hertigen märkte: före sin-död, att Hans arfvinge Var en slaf af penninge-passionen, och att en stor förmögenhet, sådan som han väntade sig att få ärfva, skulle i hans händer komma att inneslutas inom lås och bom, såsom en onyttig massa, af hvilken den giriges hjerta skulle nära och mätta sig. Som han var en klok man och trodde, att kärleken till guld, för dess egen skull, är en förbannelse, och alt tillfredsställandet af denna passion är andligt och moraliskt förderfligt, testamenterade han största delen af sin ofantliga förmögenhet till en religiös stiftelse och lemnade icke mer åt sin son, än det som kunde vara tillräckligt att uppehålla hans rangs värdignet ech den gamla familjens ära. Denna summa hade nu hans efterträdare oupphörligt förökat under tjugo år, fastän med misstänkt redlighet, genom alla de medel, som en nästan dj fvulsk list kunde uppfinna. Hans nedriga kamratskap med markisen hade nyligen visat honom utsigten af en stor förökning till; summan af hans räntör; men fastän han alltid var angelägen om att taga sin del af den illa förvärfvade skatten i verklig besittning, hade han icke varit i stånd att få verkställa. delningen, Den uppsköts af. San Giusto af fruktan, att följden deraf skulle, genom hans medbrottslings feghet, blifva en upplösning af deras skändliga förbund. -Händelserna under den föregående natten hade nu öfvertygat hertigen, att markisen skulle behålla, icke allenast sin del, enligt den ed de inbördes tagit af hvarandra, utan äfven hela deras ge