3 Mars 1843 väl bestämde ett maximum, men icke något minimum, och att frågan således icke var att författa 48 volymer om året, utan 90 volymer på fem år. I afseende härpå är det nog att jemföra 4:de och 8:de punkterna i kontrak-: tet för att inse, att omett -maximum bestämdes, så skedde det derföre, att det för hrr Girardin och Veron var utan ändamål att få ett större antal volymer. Man har icke talat om något minimum derföre, att ett mindre antal volymer icke skulle öfverensstämt med de begge tidningarnes behof för sina följetonger. Det -motskäl man velat hemta deraf, att ett minimum icke varit: bestämdt, har dessutom blifvit framställdt på ett sväfvande och skyggt sätt. Det andra inkastet angick samteliga parternas ömsesidiga begifvande. Utan tvifvel kan ett sådant begifvande förändra ett aftal, men det förbehåll, som finnes uti kontraktet i. afseende på parternas inbördestbegifvanden, angår icke antalet af de volymer som skulle lemnas, utan endast tiden för deras aflemnande; men har väl hr Dumas kunnat visa att kontraktets förbindelse blifvit inskränkt eller förändrad genom något ömsesidigt begifvande? På intet Vvs om nn nr nr — I alla fall skulle detta skäl om ömsesidiga begifvanden icke kunna användas mot hr Veron; handlingarne öfverflöda af protester och påminnelser från hr Veron till hr. Dumas; när han icke påminde honom i små biljetter, fulla af tillgifvenhet, så hotade han med stämningar. Men hvad som gäller för hr Veron, gäller äfven för hr de Girardin. Den täflan, som råder emellan deras begge tidningar, tillät ingendera att göra några försakelser för den andras räkning. ; Man har talat om det ofantliga arbete, hvarmed svaranden var öfverhopad, ett verkligt Herkuliskt arbete har man sagt, och har derigenom antydt ett af de skäl, som skulle kunna göra ett aftal kraftlöst, nemligen omöjligheten att uppfylla kontraktets vilkor. Det behöfs väl knappt nämnas att denna: invändning alldeles icke blifvit anförd af hr Dumas sjelf. Han har tvärtom förekommit sin skicklige sakförare i denna punkt, ty han har här sökt bevisa, att ingenting är omöjligt för hans produktivitet. Den utmaningshandske, han ensam kastat åt fyrtio af ett odödligt och lysande samfund, :fritager mig från att vederlägga hans försvarares invändning (rörelse). Den kungliga advokaten yttrade sig vidare rörande invändningen om kontraktet med Dujarier; i detta afseende ansåg han att Verön och de Girardin icke, enligt deras kontrakt, haft rätt att fordra de volymer som ej blifvit. lemnade 4843 före det Dujarierska kontraktets upphäfvande i Dec. samma år; men att Dumas icke heller. haft rätt att revindicera de volymer, han intill denna tid lemnat, för att räkna sig dem tillgodo för hvad han börde: lemna under loppet af år 4846. Hvad man å begge sidor frivilligt godkänt, borde få gälla. Hrr Veron och de Girardin hade således icke att fordra för mer än 1846; och de volymer, som Dumas borde lemna under loppet af detta år, voro icke aflemnade.Förutsalt att denna tolkning är mera billig än sträng, fortfor hr Mongis, beklage vi icke detta; det är domstolen värdigt att icke behandla en litterär tvist såsom en handelsaffär. i Men har man icke från sjelfva svarandesidan antagit striden. på denna terräng? Har man icke sagt oss att hans arbeten voro handelsvaror? Detta är ett olyckligt ord i dylikt fall; och till heder för litteraturen, denna ädla uppfriskning under våra allvarsamma studier, hafva vi rättighet att protestera mot ett dylikt språk. Ingen erkänner heldre än vi: .-. Qun auteur peut, sans crime, Tirer de son talent un profit legitime, och i våra ögon är det namn, hvarför man har sin personliga förtjenst att tacka, det vackraste; vi känna ingen mera ärofull rikedom än den, som är arbetets lön (bifall). Men vi vete också att snillets adel har sina kraf, likasom bördens; vi vete att Gud ickegifvit menniskan snille, det ädlaste af dess väsende, för att dermed köpslaga såsom med en vara, att göra ett yrke, en handelsvara deraf. För öfrigt, mina herrar, under hvilka anspråk hr Dumas också lofvat sina arbeten åt motparterna, har han icke kunnat beröfyva dem de förra, utan att göra dem ett förfång. Detta förfång skolen j pröfva: lagen vill upprättelse; den na upprättelse skolen j bestämma. Men, mina herrar, vi äro nu komna till den plågsammaste punkten: det erfordras en sanktion åt eder dom. Hr Dumas förmögenhet är en artists förmögenhet; hastigt förvärfvad, skingras den hastigt. J veten hvilken prakt han utvecklar, j kännen hans frikostighet; ofta är den af det mest hedrande slag, . den utgår från en känsla så ädel, att ingen skulle vilja förneka den. Vi beklage, att i det man söker bestrida en allmänt känd sak, man tvingar oss att bestämma öfver denna punkt i rättegången. Man har harmats öfyer den påstådda försäljninen af den enda fastighet hr Dumas egde, då denRe skriftställare erbjöd säkra garantier åt tidningen 1e Soleil. Se här sakens sammanhang. Seqvestern har verkligen blifvit upphäfven; men detta endast provisoriskt, emedan 3000 francs kontant alltid äro goda att erhålla; men man har utiryckligen förbehållit sig rättigheten att åter börja med utsökningen i nästa Mars månad. Hr Mongis uppläste nu beviset öfver denna affär. Bysättningstvånget är således af nöden. Mina herrar, vi beklage att vi måste fordra detta; men man måste förskaffa åt lagarna och ordentligen inar RN oo MR RR RA mr