SN — I. KAPITLET. De lefde omedvetande om det som rörde sig inom dem, om ..den odödlige. anden; liksom stjernorna öfver deras hufvuden hade tillkommit af egen -kraft. Och var der verkligen lif inom dem? Fanns:der eld af himmelskt ursprung i deras former af stoft, obrukad som den lera Babels uppbyggare begagnade, ofulländad som detta vidunderliga verk? Ack! Mig tycktes de vara blott lefvande kroppar med dödfödda själar. Montgommery. Gamla ek, gif mig litet af din stams fasthet och af dina grenars täcka löf, på det verldsstormarne fritt må kunna hvina omkring mig, och jag må kunna stilla böja mig för dem, under det min starka stam och mina fasta rötter förblifva orörda. J. R. Lowell. Allan skyndade från postkontoret ned pålväen, som förertill Palermos östra gränser. Flicor och ynglingar återvände grupptals från vinch trädgårdarna, i hvilka de hade arbetat uner dagen. : Glädjen lyste i det unga bondfolets ögon, och muntra ord sväfvade på deras ppar. Allan nästan afundades dem deras hegenhet, så tryckande han än visste den vara. edan han gått vid pass tre fjerdedels mil på en gamla Valerianska vägen, som går längs utned kusten, -anlände han till ett Fundaco, d. . s. ett hus med: spisoch nättqvarter för reande. Den välfägnad man der åtniöt var tydsen icke af vanligt slag, och för den, hvars billning törstade efter att samla praktstycen för en följetong, skulle detta ställe kanske högsta grad varit tillfredsställande; men Allan) ide för tillfillet icke den minsta håg att sporra: op inbillningen, hvilken i sjelfva verket, likt: ssa vänner, muntrar oss i medgången; men! mnar oss i motgången. Han var nedtryckt tankan på den orättvisa han lidit af brittiske nsuln, af den fattigdom som tycktes ämnad :