markerade figuren af den gamle plantageägarer från Missisippi; men ibland den menniskomassa som der fram och åter rörde sig, var ej lätt at! urskilja någon bestämd gestalt. Klockan på Diana ljöd åter, och alla, som icke hörde till båten, sprungo hastigt derifrån, under det att dörrarne till ugnarne, som öppnats för att utsläppa hettan, åter tillslötos, sedan elden förut omrörts med långa jernstänger, dervid eldgnistror sprakande foro ur skorstenarne. Ring äfven, m:r Blackheath, ropade kapten Wilkens till sin styrman; jag tror Diana vill sjelf föra den gamle hit ombord, ty der på boylerdäck står precist en sådan figur; godt, han må komma; men, damn my eyes, om den gamle tyrannen vill bli ombord ända till S:t Louis, well, då sätter jag er, m:r Dalton och er enleverade i land under natten i Kakaskia eller någon annan liten stad, och förer den gamle med mig — under det att ni i allsköns To låten viga er — till S:t Louis, der han må försöka att utleta på hvilken ort jag landsatt er, . Go a head! ropade han tilllotsen, och åter ljöd klockan, under det att Diana frambrusade; men ifrån platsen der hon legat, kom, under skrik och rop, en man springande, som i brådskan tycktes ha glömt sin rock, ty han var i skjortärmarne, och svängde mössan, som han höll i handen och skrek dervid af alla krafter på tyska: Håll, håll — ör Guds skull, hålll — och ett fröjdeskri svarade honom ifrån Oceanies mellandäck. Det var tysken, som i New-Orleans blifvit skiljd från sin familj och nistan förtviflat att! någonsin återse den, men gått ombord på den förste ångbåt som farit uppföre strömrhen, hvilken lyckligtvis varit Diana, ty ingen annan hade kunnat upphinna Oceanie; den stackars man-. nen tycktes nu vara kommen i rätt tid för att e fartyget, som innehöll allt hvad som för ho-. om i denna verld var kärt och dyrbart, åter afgå.