markerade figuren af den gamle plantageägarer
från Missisippi; men ibland den menniskomassa
som der fram och åter rörde sig, var ej lätt at!
urskilja någon bestämd gestalt.
Klockan på Diana ljöd åter, och alla, som icke
hörde till båten, sprungo hastigt derifrån, under
det att dörrarne till ugnarne, som öppnats för
att utsläppa hettan, åter tillslötos, sedan elden
förut omrörts med långa jernstänger, dervid eld-
gnistror sprakande foro ur skorstenarne.
Ring äfven, m:r Blackheath, ropade kapten
Wilkens till sin styrman; jag tror Diana vill
sjelf föra den gamle hit ombord, ty der på
boylerdäck står precist en sådan figur; godt,
han må komma; men, damn my eyes, om den
gamle tyrannen vill bli ombord ända till S:t
Louis, well, då sätter jag er, m:r Dalton och
er enleverade i land under natten i Kakaskia
eller någon annan liten stad, och förer den
gamle med mig — under det att ni i allsköns
To låten viga er — till S:t Louis, der han må
försöka att utleta på hvilken ort jag landsatt er,
. Go a head! ropade han tilllotsen, och åter
ljöd klockan, under det att Diana frambrusade;
men ifrån platsen der hon legat, kom, under
skrik och rop, en man springande, som i bråd-
skan tycktes ha glömt sin rock, ty han var i
skjortärmarne, och svängde mössan, som han
höll i handen och skrek dervid af alla krafter
på tyska: Håll, håll — ör Guds skull, hålll
— och ett fröjdeskri svarade honom ifrån O-
ceanies mellandäck.
Det var tysken, som i New-Orleans blifvit
skiljd från sin familj och nistan förtviflat att!
någonsin återse den, men gått ombord på den
förste ångbåt som farit uppföre strömrhen, hvil-
ken lyckligtvis varit Diana, ty ingen annan ha-
de kunnat upphinna Oceanie; den stackars man-.
nen tycktes nu vara kommen i rätt tid för att
e fartyget, som innehöll allt hvad som för ho-.
om i denna verld var kärt och dyrbart, åter afgå.