dande och depraverande sina oerfarna landsmän.
Han var sistliden vinter uppkallad till poliskamma-
Ten och förständigad att begifva sig till sin hem-
ort, vid äfventyr att eljest blifva behandlad som
lösdrifvare. Men man vet huru det är med Stock-
holmslifvet: att den, en gång fått smak derpå,
ej gerna afstår derifrån. Johan Lindvall återkom
således. Icke med svalorna, men med tjädrarne och
orrfåglarne. Och nu narrar han de unga bönderna
att spela, de förstöra sig, och återvända till hem-
orten med tomhet i plånboken och förtviflan i
hjertat.
Så der förfärligt har mannen blifvit skildrad i
poliskammaren, inför hvars skrank han i dag och i
går och en dag förut varit inställd. Det är en kor-
pulent karl, med ett jovialiskt och blomstrande an-
sigte; han har ett småslugt leende, men ser för öf-
rigt alldeles icke ut som en skalk.
Lindvall har förklarat att han vistas här i han-
delsaffärer; att han ännu har både fordringar att
upptaga och skulder att betala; och att hvad som
anföres emot honom är falskt. Han vill icke hän
för någon del. Det är sagdt, att han i dessa dagar
fått stryk i sitt qvarter, på det man der skulle slippa
honom; men det har icke gjort åsyftad verkan. —
I dag beslöt öfverståthållareembetet att med fång-
skjuts skicka Lindvall till hemorten.