dande och depraverande sina oerfarna landsmän. Han var sistliden vinter uppkallad till poliskammaTen och förständigad att begifva sig till sin hemort, vid äfventyr att eljest blifva behandlad som lösdrifvare. Men man vet huru det är med Stockholmslifvet: att den, en gång fått smak derpå, ej gerna afstår derifrån. Johan Lindvall återkom således. Icke med svalorna, men med tjädrarne och orrfåglarne. Och nu narrar han de unga bönderna att spela, de förstöra sig, och återvända till hemorten med tomhet i plånboken och förtviflan i hjertat. Så der förfärligt har mannen blifvit skildrad i poliskammaren, inför hvars skrank han i dag och i går och en dag förut varit inställd. Det är en korpulent karl, med ett jovialiskt och blomstrande ansigte; han har ett småslugt leende, men ser för öfrigt alldeles icke ut som en skalk. Lindvall har förklarat att han vistas här i handelsaffärer; att han ännu har både fordringar att upptaga och skulder att betala; och att hvad som anföres emot honom är falskt. Han vill icke hän för någon del. Det är sagdt, att han i dessa dagar fått stryk i sitt qvarter, på det man der skulle slippa honom; men det har icke gjort åsyftad verkan. — I dag beslöt öfverståthållareembetet att med fångskjuts skicka Lindvall till hemorten.