först i Januari månad. Tvärtom hafva åtskillig
skådespelare af förtjenst, som funnos der förlidet år
nu bortgått derifrån, och de nya, som kommit
deras ställe, påstås för ingen del ersätta dem. Nej
hvarken pjeser eller skådespelaretalanger är det, son
numera uppehåller en teater, annat än så vida d
för tillfället få tonen för sig. Jag nämnde ofvan
före, att den Nya år 1843 förvärfvade flera, dels ut
märkta talanger, dels ganska brukbara sujetter. Dess:
bortgingo, med undantag af herr Sevelin, alla frå!
Djurgårdsteatern, hvilken för dem fick ingen ersätt
ning. Denna teater borde således nu hafva gåt
munder. Tvärtem har entreprencurens behållning jus
sedan den tiden varit större än någonsin. Den Ny:
.deremot, som förvärfvade dessa talanger, gick e
:blott under då, utan gjorde det högst oväntade rö
net, att de icke drogo folk, och att isynnerhet der
-klenaste recetten nästan alltid var på de stycken
hvari herr Torslow hade en hufvudröle. (?)
Vill. man känna grunden till detta fenomen, si
måste man. söka den något djupare, man måste sö-
ka -henne i den allmänna sinnesstämningen hos pu-
bliken. Öfvermättad af nöjen, öfverretad af njut
ningar, tyckes den hafva förlorat allt estetiskt sin-
ne, all egen smak och omdöme, och fråga för den-
samma vara icke om något upplyst själsbehofs till-
fredsställelse, utan om det, som dagens ton angifver.
Så tyckes det, men att afhanhdla detta ämne skulle
föra mig längre bort, än naturen af denna underd.
skrift kan medgifva. Jag inskränker mig nu till
-sjelfva faktum, som är att dagens rådande ton
beherskar för närvarande allt, ej blott moder och
nöjen, utan äfven högre föremål för menniskans och
medborgarens eftertanka. Denna ton har en märk-
bar förvantskap med vinden: man ser hvart den
blåser, icke hvar han uppkommer, och förmår ej be-
räkna hvarken huru länge den skall räcka eller från
hvad streck den skall blåsa nästa dag. Att det är
blott ett öfvergående ondt, kan anses gifvet; men
att det i närvarande stund är ett, ganska verkligt
ondt, torde ej kunna bestridas. Afvenledes tager
jag mig friheten anmärka, att om Kongl. teatern
möjligtvis lidit eller lider af någon medtäflan, har
den icke varit den Nyas, utan af den verkliga öf-
versvämning af nöjen och offentliga lustbarheter,
som under de sista åren kan sägas hafva hemsökt
hufvudstaden och hvaraf äfven Nya teatern obe-
stridligen haft sin dryga känning.
Bland de mest i ögonen fallande bevisen på den-
na tonens ombytlighet och outgrundelighet är för-
hållandet detta år med den Kongl. och den Nya
teatern. Likasom publiken förlidet år ej tycktes
vilja se något på den sistnämnda, så vill hon nu se
allt derstädes, och nästan intet annat än hvad som
der gifves. Intet enda af de uppförda styckena har
slagit an, som det heter, men alla hafva gifvit folk,
ja, till och med de gamla, hvilka ej-förut gjort det
som nya, göra det nu. Så t. ex. inbragte stycket
Marie Jeanne, nytt förliden vår, på fyra represen-
tationer tillsammans icke inkomsten af ett fullt hus,
hvaremot den nu gifvit fem eller sex fulla, åtmin-
stone goda hus. Pjesen Stocknrolm, Waiesterås och
Upsala, gifven i November 1845, med en tvåakters
komedi förut och vid hr Stjernströms åter uppträ-
dande. på scenen, inbragte 424 rdr. I år har den
likaledes, med en tvåakters pjes förut, gifvit 320,
och sedan kunnat uppföras med fördel flera gånger.
Deremot har nästan intet velat lyckas på den Kongl.
teatern, om ej möjligtvis just i dessa dagar en ny
kantring af vinden inträffar. Hvad man åtminstone
med full trygghet kan förutsäga är, att en sådan
förändring innan kort måste ske, och att samma pu-
blik, som nu tränges till den Nya, ej skall begripa
hur den kunnat gå dit. För närvarande ser man
imedlertid det fenomen, att de högre klasserna, som
på de föregående fyra åren ytterst sparsamt besökte
Nya teatern, nu befolka dess salong jemförelsevis
mer än den Kungligas, och att ofta flera vagnar
hålla på Lilla Trädgårdsgatan, än på Gustaf Adolfs
och Jakobs torg.
Af det här ofvan anförda torde Eders Maj:t nå-
digst behaga inhemta, att det icke är den Nya tea-
terns existens som skadat den Kongl. och att far-
hågan för dess medtäflan i längden, om den någon-
sin funnits, varit alldeles öfverflödig. Har åter icke
detta skäl vållat anbudet, utan den ganska rigtiga
åsigten att Stora opera-teatern är alldeles otjenlig
för talscenen, att dess användande dertill verkat yt-
terst menligt på det allmänna konstsinnet hos pu-
bliken, synnerligast emedan den dödat skådeplatsens
lifselement, karaktersstyckena, den s. k. fina kome-
dien, så kan hvar och en person med någon estetisk
bildning icke annat än i högsta grad gilla denna
åsigt, och önska att den Kongl. teaterns artister
ägde en god talscens-teater att uppträda på. I så-
dant -fall är likväl förslaget att köpa den Nya, helst
i dess nuvarande skick och för det erbjudna priset
— jag talar icke alls om det af ägaren fordrade —
icke rätta vägen till ändamålets vinnande, och detta
är hvad jag i underd. anhåller att här få bevisa.
Nya teatern kostar i inköp på stadsauktionen
40,500 rdr, i reparationer förliden sommar och för-
färdigande af machineri samt 7 eller 8 dekoratio-
ner 41,000 rdr. Hvad den nuvarande ägaren betalt
sina medintressenter i utlösen af deras lotter, är mig
obekant, men jag tror ej att det öfverstiger 4 eller
5000 rdr, således tillsammans 55 å 56,000 rdr. Att
efter några månaders besittning derpå göra en vinst
af minst 40,000 rdr, utom de 40 procent på köpe-
summan teaterns hyra detta år inbragt, synes vara
en ganska god affär, men som det likväl tillkom-
mer den enskilde mannen att antaga eller icke an-
taga, och hvarom ingen annan har något att säga.
Tör Eders Maj:t deremot skulle det vara en ganska
dålig affär och det af följande skäl: