först i Januari månad. Tvärtom hafva åtskillig skådespelare af förtjenst, som funnos der förlidet år nu bortgått derifrån, och de nya, som kommit deras ställe, påstås för ingen del ersätta dem. Nej hvarken pjeser eller skådespelaretalanger är det, son numera uppehåller en teater, annat än så vida d för tillfället få tonen för sig. Jag nämnde ofvan före, att den Nya år 1843 förvärfvade flera, dels ut märkta talanger, dels ganska brukbara sujetter. Dess: bortgingo, med undantag af herr Sevelin, alla frå! Djurgårdsteatern, hvilken för dem fick ingen ersätt ning. Denna teater borde således nu hafva gåt munder. Tvärtem har entreprencurens behållning jus sedan den tiden varit större än någonsin. Den Ny: .deremot, som förvärfvade dessa talanger, gick e :blott under då, utan gjorde det högst oväntade rö net, att de icke drogo folk, och att isynnerhet der -klenaste recetten nästan alltid var på de stycken hvari herr Torslow hade en hufvudröle. (?) Vill. man känna grunden till detta fenomen, si måste man. söka den något djupare, man måste söka -henne i den allmänna sinnesstämningen hos publiken. Öfvermättad af nöjen, öfverretad af njut ningar, tyckes den hafva förlorat allt estetiskt sinne, all egen smak och omdöme, och fråga för densamma vara icke om något upplyst själsbehofs tillfredsställelse, utan om det, som dagens ton angifver. Så tyckes det, men att afhanhdla detta ämne skulle föra mig längre bort, än naturen af denna underd. skrift kan medgifva. Jag inskränker mig nu till -sjelfva faktum, som är att dagens rådande ton beherskar för närvarande allt, ej blott moder och nöjen, utan äfven högre föremål för menniskans och medborgarens eftertanka. Denna ton har en märkbar förvantskap med vinden: man ser hvart den blåser, icke hvar han uppkommer, och förmår ej beräkna hvarken huru länge den skall räcka eller från hvad streck den skall blåsa nästa dag. Att det är blott ett öfvergående ondt, kan anses gifvet; men att det i närvarande stund är ett, ganska verkligt ondt, torde ej kunna bestridas. Afvenledes tager jag mig friheten anmärka, att om Kongl. teatern möjligtvis lidit eller lider af någon medtäflan, har den icke varit den Nyas, utan af den verkliga öfversvämning af nöjen och offentliga lustbarheter, som under de sista åren kan sägas hafva hemsökt hufvudstaden och hvaraf äfven Nya teatern obestridligen haft sin dryga känning. Bland de mest i ögonen fallande bevisen på denna tonens ombytlighet och outgrundelighet är förhållandet detta år med den Kongl. och den Nya teatern. Likasom publiken förlidet år ej tycktes vilja se något på den sistnämnda, så vill hon nu se allt derstädes, och nästan intet annat än hvad som der gifves. Intet enda af de uppförda styckena har slagit an, som det heter, men alla hafva gifvit folk, ja, till och med de gamla, hvilka ej-förut gjort det som nya, göra det nu. Så t. ex. inbragte stycket Marie Jeanne, nytt förliden vår, på fyra representationer tillsammans icke inkomsten af ett fullt hus, hvaremot den nu gifvit fem eller sex fulla, åtminstone goda hus. Pjesen Stocknrolm, Waiesterås och Upsala, gifven i November 1845, med en tvåakters komedi förut och vid hr Stjernströms åter uppträdande. på scenen, inbragte 424 rdr. I år har den likaledes, med en tvåakters pjes förut, gifvit 320, och sedan kunnat uppföras med fördel flera gånger. Deremot har nästan intet velat lyckas på den Kongl. teatern, om ej möjligtvis just i dessa dagar en ny kantring af vinden inträffar. Hvad man åtminstone med full trygghet kan förutsäga är, att en sådan förändring innan kort måste ske, och att samma publik, som nu tränges till den Nya, ej skall begripa hur den kunnat gå dit. För närvarande ser man imedlertid det fenomen, att de högre klasserna, som på de föregående fyra åren ytterst sparsamt besökte Nya teatern, nu befolka dess salong jemförelsevis mer än den Kungligas, och att ofta flera vagnar hålla på Lilla Trädgårdsgatan, än på Gustaf Adolfs och Jakobs torg. Af det här ofvan anförda torde Eders Maj:t nådigst behaga inhemta, att det icke är den Nya teaterns existens som skadat den Kongl. och att farhågan för dess medtäflan i längden, om den någonsin funnits, varit alldeles öfverflödig. Har åter icke detta skäl vållat anbudet, utan den ganska rigtiga åsigten att Stora opera-teatern är alldeles otjenlig för talscenen, att dess användande dertill verkat ytterst menligt på det allmänna konstsinnet hos publiken, synnerligast emedan den dödat skådeplatsens lifselement, karaktersstyckena, den s. k. fina komedien, så kan hvar och en person med någon estetisk bildning icke annat än i högsta grad gilla denna åsigt, och önska att den Kongl. teaterns artister ägde en god talscens-teater att uppträda på. I sådant -fall är likväl förslaget att köpa den Nya, helst i dess nuvarande skick och för det erbjudna priset — jag talar icke alls om det af ägaren fordrade — icke rätta vägen till ändamålets vinnande, och detta är hvad jag i underd. anhåller att här få bevisa. Nya teatern kostar i inköp på stadsauktionen 40,500 rdr, i reparationer förliden sommar och förfärdigande af machineri samt 7 eller 8 dekorationer 41,000 rdr. Hvad den nuvarande ägaren betalt sina medintressenter i utlösen af deras lotter, är mig obekant, men jag tror ej att det öfverstiger 4 eller 5000 rdr, således tillsammans 55 å 56,000 rdr. Att efter några månaders besittning derpå göra en vinst af minst 40,000 rdr, utom de 40 procent på köpesumman teaterns hyra detta år inbragt, synes vara en ganska god affär, men som det likväl tillkommer den enskilde mannen att antaga eller icke antaga, och hvarom ingen annan har något att säga. Tör Eders Maj:t deremot skulle det vara en ganska dålig affär och det af följande skäl: