—— ——- — — - —Å -
jag var tjugutvå år, då den annars så sluge!
mannen först insåg, att ett så förtroligt förhål-
lande, som vanligen uppkommer emellan lekr-
kamrater, lätt kunde förvandlas till kärlek.
Han tog derföre Celestine med sig till Cin-
cinnati och lemnade henne der i en fruntimmers-
pension, under förevändning att fullkomna henne
i qvinliga arbeten och sysselsättningar, men i
sjelfva verket för att åtskilja oss.
Det var för sent — vi skrefvo till hvaran-
dra; och hvad vi förut nästan icke anat eller
åtminstone icke vågat uttala, tillstodo vi nu i
våra bref på det eldigaste språk.
Ett af dessa bref kom i den gamle Taylors
händer, som bröt det och ögonblickligt i högsta
vrede begaf sig till Cincinnati, för att ännu i
tid undertrycka den känsla, som han icke
trodd2 kunde vara så mycket förenad med
Celestines hela väsende.
Men der han väntat fruktan och lydnad,
fann han trots och fast vilja, och insåg snart,
att endast stränga medel kunde här väcka för-
ändring.
Han öfverlemnade plantagen till en uppsy-
ningsman och drog till Georgien — jag följde
efter.
Derifrån begaf han sig till Alabama — äf-
ven der uppspårade jag honom — och såg Ce-
lestine.
Hans son, en lumpen, nedrig menniska,
med linfärgadt hår-och gröna ögon, som genom
sina kärleksförklaringar bragte Celestine till
förtviflan, var öfverallt hennes ledsagare,
Jag vände mig slutligen sjelf till den gamle
Taylor och anhöll om hans pupill, dervid jag
afsade mig all hemgift och gaf honom min
skriftliga försäkran, att aldrig göra anspråk på
Celestines förmögenhet, som tycktes ligga ho-
nom så mycket om bhjertat, enär jag sjelf egde
nog, för att kunna lefva lycklig och oberoende.
Men den gamle skurken svarade icke på detta