(insändt.)
Om det lägre presterskapets vilkor.
Utdrag ur 2:ne bref från en kamrat:
MJag fick icke säga dig, eller församlingen, de
jag tjenstgjort, farväl, emedan Consistorii förordnan
de ålade mig vara här inom-2:ne dygn. De 4
milen i förfärligt väder och väglag voro dryga. Vic
ankomsten hit lördags aftonen blef det mig tyd:
ligt, att jag icke kunde eller fick bo i det upp-
lösta presthuset. En barmhertig bonde, sjelf arren-
dator af ett litet hemman, upplät ändtligen åt mig
sin lilla framkammare, till hvilken enda ingånget
leder genom min värds och dess 40 personer stor:
hushålls enda sof- och arbetsrum, bak- och brygg
stuga m. m. Vill du veta huru jag har det, så fö
reställ dig din vän på en hög, hård och helsosan
stol framför ett litet lågt bord under ett dito fön-
ster med smånätta rutor, infattade i bly. Tätt bred
vid mig lägerstaden, den s. k. gallbänken, en höf
och bred inrättning, ; aln kortare än jag, som
ändå ej är någon Goliath. Vidare upptages rum:
met till fullo af min lilla koffert och en ofantlig
spis. Denne är en till lynnet ombytlig krabat
I sin hetta kör han mig på dörren, men blidka:
snart och blir kall som den argaste filosof. Men si
är jag ock, med fullt allvar, vy. komminister. Nä
året väl, om icke lupit, dock krupit till ända, läre
mig tilfalla 48 tunnor säd, ett för allt, i lön. Ai
lyckan god, inbringa dessa mig till föda, kläder
husrum; skjuts m. m. modiga 72 rdr bko, eller 82
rdr 7 sk. 2 rst. mindre, än en fånges underhåll vic
en korrektionsinrättning i Stockholm kostat stater
(se JA 264 af Aftonbladet för år 1843; detta blac
har jag fått låna af länsmannen). Besagde staten:
man, fången, lärer dessutom få fria husrum och
skjuts. Men det blir väl bättre när det lilla vy. icke
längre skrifves framför komminister. Detta vilja
dock de stygga, oförnöjda kaplanerna icke medgifva
Ett sorgligt bevis på medgångens öfvermod. En
gammal sacellanus jag besökt, log, sorgligt likväl
öfver jemnförelsen med fången. Detta, sade han.
påminner mig om ett yttrande af min jemnårige,
pastor i N. stora regala pastorat, hos hvilken jag
var adjunkt. Då jag en söndag, efter att ensam
hafva förrättat Gudstjensten med stor nattvardsgång.
och flera extra förrättningar, för hvilka han natur-
ligtvis tog betalningen, fann det något kyligt at
inträda i den med is öfverdragna sakristian och un-
derskrifva de å predikstolen upplästa kungörelser
tingsförbud, och icke auktionssedlar; utan protokol-
ler om hvad som skulle försäljas — allt för intet
Ja, sakristian är ett tjufhål, sade prosten; jag går
derföre aldrig dit om vintern, för att ej skada min
helsa. Vidare, fortfor min farbror, — så fick jag ge-
nast benämna kaplanen — pefter bror har så god
tanke om komministrarnes vilkor, låt oss jemiöra.
Jag har också 18 tunnor säd i lön; och hälften så
många barn. Mitt boställe, !y, mantal, ger 66 r:dr
39 sk. i arrende, då brukaren slipper svara för hus-
rötan. Yste är ingen rättighet. För de få kannorna
mjölk jag får af socknen, kan jag aldrig vara nog
tack- och fägnesam — h. e. traktersam. MHäraf ser
bror; att det ginge väl an för den skuldsatte ad-
junkten, om han, såsom ordinarius, hade en anstän-
dig, en ordinär. bergning,. An pastorater då? in-
vände jag. Jo, deras antal uppgår icke till hälften
af pastoraternas i flera stift, och hvart kommer man
med de enkla åren? Skolynglingarne taga-dem. Vi
få trösta oss med att: hafva lönat dem som uppfo-
strat andras barn, då vi icke hafva råd uppfostra
våra egna. Pastoralexamen kostar pengar, om man
än kunde få låna böcker, kontanter fås icke och
kaplaner hafva lyckligtvis ingen kredit. Och dess-
tom, att vid 60 å 70 års ålder, då andra embets-
Män varit pensionsmessiga i 40 å 20 år, få ettlitet
pastorat, bräcklig, utfattig, modfälld, är ej afunds-
värdt, hvarken för herden eller fåren; och desse
sednare betacka sig välvisligen i det längsta. Hvad
tycker du nu, min vän, om sådana utsigter? Låtom
sorgen fara. Konung Carl XIV skakade sitt gråa
hufvud då en kaplan i Vestergöthland uppgaf sin
lön vara 20 tunnor säd. Biskop Tegnår runkade på
sitt, då en i hans stift sade. sig tjena för 46, och
tillade biskopen: detta qvantum förslår icke till
mina hästar,; men se dessa voro stall och ej ar-
betsdjur. Domprost Heurlin har längesedan på prest-