fruktbåtarne ech sväfvade inom få sekunder frit på den väldiga strömmen, delande vågorna mer kraftiga hulslag, så att de skummande stänkti högt upp åt bogen — och kom de qvarblilnc båtarne att gunga på det häftigt upprörda vatt net. Men hvem springer der på Leveni vild fart hviftande med mössa och näsduk och, till de närvarandes nöje, ropande och skriande, till dess han ej mer förmår ropa och kraft felas honom att vidare röra armen — och, då han ser ångbåten allt mer aflägsna sig, sätter sig lörtviflad vridande händerna på den vid stranden upplagda skeppsballasten? Det ir en arm tysk, först för tre dagar sedan hitkorhmen från fäderneslandet, som med hela sin familj ämnar nedsätta sig vid Missouri, och hvars hustru, med tre ännu icke vuxna barn och en gammal mor, som man icke velat lemna qvar allena idet gamla hemmet, befinna sig på den allt mer och mer i fjerran försvinnande båten. Många fråga, många le, några beklaga honom, men han sjelf sitter, medvetsöst stelt bliekande framför sig — förstår ej ett ord engelska — alltså ej frågorna eller hået, — endast det förstår han, att han är allena, sfvergifven i denna främmande stad och att han kanhända e2ldrig, aldrig mer skall återse de för ans bjerta så kära. Den arme mannens hustru ser knappt båten agd från land och vet mannen på stranden, förr än hon med fladdrinde hår framstörtar ch ber att man mitte vänta på honon. Nix förstå, är det svar hon erhåller, med n ed på köpet, för det att hon vid ett tågs