kan Frankrike således finna eh sann bundsför-
vandt? Der, hvarest samma känslor komma
hjertat att klappa, som hos er; der, hvarest elt
folk 1:fver, fritt som Frankrikes, och i åtnjut-
ning af motsvarande samhällsrättigheter. Väl
är det sannt, att gammal afund råder emellan
England och Frankrike: att stora svårigheter
förekomma vid vårt förbund: att skilda intres-
sen söndra oss; men hvilket förbund var ej
behäftadt med svårigheter? — Månne Frankrike
ej har sitt förbund med Österrike, i ett annat
århundrade, att tacka för sin flottas återupp-
rättande? Men tron j väl att Frankrike ej hade
många svårigheter att besegra, många delade
åsigter att beklaga, på den tiden det var Oster-
rikes bundsförvandt? Något förbund, jag upp-
repar det, är icke möjligt utan sådant. Nå väl!
Jag tror det har varit möjligt att upprätthålla
förbundet med England genom att besegra de
oundvikliga svårigheterna, och utan att uppoffra
hvad ett folk alltid ångrar att hafva uppoffrat.
Jag är, t. ex., öfvertygad om att vi ej behöft
åt detta förbund uppoffra vårt goda förstånd
med Förenta Staterna.
Jag vet alltförväl, att jag här stöter på djupt
delade meningar; men då jag yttrar mig der-
öfver öppet, anser jag mig uppfylla en rätt-
skaffens medborgares pligt. Jag häpnar öfver
mitt fåidernesland, när jag i denna församling
hör förkunnas sådana statsmannagrundsatser som
de följande: Ni har stött er med England, och
ni kan ej återförsona er med de makter i nor-
den, som förstört Krakaus frihet. Ni har stött
:r med England: så mycket bättre; ty Eng-
land är vår eviga rivall — Ett sådant språk
har förts här! Det vore således afsöndringen
som skulle för framtiden utgöra den rätta po-
litiken! Huru? Att systematiskt säga oss att
man vill stå allena! Jag tillstår att en dylik
statsmanna-åsigt är för mig ofattlig.
Man har äfven yttrat, att förbundet är nyt-
tigt ibland, och skadligt vid andra tillfällen: att
det kan vara nyttigt med en minister och skad-
ligt med en annan. Jag bekänner att denna
politik är en sälisam politik, i mina ögon; den
består i att säga åt ett land: när edra tories
råda, är jag er vän; när edra whigs komma till
styret, är jag det icke. (Riktigt! Riktigt!) —
Efter hvad jag förstår, så är denna politik föro-
lämpande. (Nya bifallstecken.) — För min del,
så anser jag ett förbund under toryväldet godt;
jag tror ait lord Aberdeen och m:r Peel hysa
upphöjda åsigter, ädla tänkesätt, och att ett för-
bund med dem ej kan vara ofruktbart. Jag,
som genom mina egna åsigter icke ledes till
sympati för toryismen, skulle dock fela mot
sanningen, om jag sade att ett förbund under
toryväldet vore omöjligt; men att säga oss att
det icke är möjligt utan under detta välde, är
det ej att förråda alltför sällsamma sympatier?
(Bifall från venstra sidan.)
Nej, man äger ej att förkunna någon förkär-
lek; och den som man här hört förkunnas är
så mycket besynnerligare, som den yttrat sig
under särdeles egna omständigheter. J veten
alla, M. H., hvad som nyligen inträffat i Eng-
land; j veten att det är från torypartiet, som
ett bedröfligt bifall gifvit sig luft, till hela Eu-
ropas förvåning, ett bifall åt tilldragelserna i
Krakau.
Men, — säger man — whigs hafva bedragi,
förolämpat Frankrike! — Hvem säger det? Ni!
— När vi, år 4840, begärde att ni måtte ha
ett grand minne, och icke förhasta er med
återinträdet i europeiska öfverenskommelserna:
icke biträda traktaterna om sunden (Bosforen
och D-rdanellerna), då lyssnade ni icke härtill,
utan undertecknade dessa traktater, tillsammans
med whigs. Och nu, sex år sednare, ordar ni
om 4840 års händelser! Ni borde ha kommit
ihåg dem sex månader efter deras inträffande.
Sex månader efteråt herrskade lugn i verlden:
men nu påkallar verldens politiska skick, mer
än någonsin, de begge rikenas samdrägt. (Lif-
ligt bifall.)
Och dock, sex månader efter 1840 års hän-
delser hade ni förgälit dem; nu, under den när-
varande ställningen i Schweiz, Italien, Polen,
skul!e förbundet med England, om man finge
tro på er, vara ett skadligt förbund! I hvil-
ket ögonblick yttras väl en sådan tro? I det,
då Krakau går under! Ni förutsågo det icke;
det tror jag nog. Men huru kunde ni vara der-
hän fjettrade af en annan tanka, att ej en enda
af edra blickar varseblef Krakaus faror? Hela
verlden visste det; blott ni hade icke förutsett
det. Hvarföre? Derföre att man sagt er att
meningen ei vore Krakaus införlifvande med
Österrike. Man hade sagt er så! Ni trodde
att man hade sagt er det! (Långvarig munterhet
till venster och i venstra centern.)
När whies sade er. att de icke påyrkade nå-