båtar gledo emellan ångbåtarne och uppehöllo
sig isynnerhet i grannskapet af dem, som voro
färdige att utlöpa, för att få försälja de fruk-
ter, som målande voro uppstaplade i midten af
de små båtarne. En behaglig anblick gåfvo
dessa brokigt målade båtar, rodde af solbrände
spaniorer, med stora bredbrämade hattar och
svarta polisonger, der ananas, apelsiner, fikon,
granatäpplen, bananer, cocosnötter ce. lågo i
smakfull ordning vid deras fötter. En pape-
goja promenerade vanligen emellan fraktpyra-
miderna och tycktes med sitt gälla läte inbjuda
de resande alt köpa, under det, att i fören
af båten en apa, fästad i en kedja, gungade i
putslustiga förvridningar, visande tänderna åt
ångbåtspassagerarne. För andra gången hade
klockan ringt — och ännu störtade i fullt språng
från alla sidor passagerare till ångbåten. Många
af dem, som buro tunga bördor, tycktes digna
under dessa, och, med ansträngning af sina sista
krafter och viftande med näsdukar, sökte de upp-
nå båten.
Kapten vände sig om och log.
Oupphörligt kommo lastade kärror — oc!
dock var icke tvåtredjedelar af lastrummet upp:
fyldt; men tjockare och svartar. steg röken w
Iskorstenarne, hvilket utgjorde säkraste teckne
ull snar affård.
Tre ångbåtar hade redan efter hvurandra lem
nat Leven, äfven bestämda till S:t Louis: me
:som Oceanie var kändt för ett snabbgående far
ityg, föredrogo troligen minga passagerare at
hellre vänta en halftimma, än fara med de an
dre, hvilka man snart skulle upphinna.
Nu ringde det för tredje gången, mes inn