val! Jemiörelsevis med honom äro Josef och Hippolyt gemena för:örare, samvetslösa qvinnoskändare. Det var det beskedligaste drag jag någonsin upplefvat under min femoch trettioåriga lifstid. Det. förtjente ett rum i Bibliska histörien., : Då Werner framförde sin lyckönskan till bruden, undföll henne en sagta snpyftning, en halfqväfd klagan: :Så klagar, mellan löfven, den öfvergifna fogeln ur sitt ensliga bo. Men den unga grefvinnan hämtade sig snart, med våldsamt beherrskande af ett suttonirigt hjertas snabba slag, och tackade, i låga, men rediga ordalag, den :man,som egde hennes första, enda, odelade kärlek, för-hans lyekönskan till hennes äktenskap med en make, som :hon fruktade, som hon betraktade med all den afsky, hvaraf hennes veka, milda sinae var mäktigt. Lejonhjerta och Werner ultbylte sins cmellan en kall, ceremoniös bugning. Den talade tillräckligt, utan ord. Werner drog sig tillbaka från brudparet, hvilket nu m ra isoleradt, bildade liksom en medelpunkt inom den perieri af nyfikna gäster, hvilka halft i smyg b traktade de båda nygifta ochöfver d-m antagl:gen utbytte sina mera eller mindre stränga anmärkningar. Werrers bliekar hvilade oafvändt på den dröm om lycka, på jorden iklädd Marie Louisz Strålkronas jufva sestalt, hvaraf han nu objeljligt förlorat allt, tom minnet. Utan att han sjelf visste dersf, knäppt: sig hans händertillsamman, och ej från läpparns, men från djupet if hans hjerta! dlang Hugos: sublima vers, sublim just genom: in enkelhet, i I