val! Jemiörelsevis med honom äro Josef och
Hippolyt gemena för:örare, samvetslösa qvinno-
skändare. Det var det beskedligaste drag jag
någonsin upplefvat under min fem- och trettio-
åriga lifstid. Det. förtjente ett rum i Bibliska
histörien., :
Då Werner framförde sin lyckönskan till
bruden, undföll henne en sagta snpyftning, en
halfqväfd klagan: :Så klagar, mellan löfven, den
öfvergifna fogeln ur sitt ensliga bo. Men den
unga grefvinnan hämtade sig snart, med våld-
samt beherrskande af ett suttonirigt hjertas
snabba slag, och tackade, i låga, men rediga
ordalag, den :man,som egde hennes första, enda,
odelade kärlek, för-hans lyekönskan till hennes
äktenskap med en make, som :hon fruktade,
som hon betraktade med all den afsky, hvaraf
hennes veka, milda sinae var mäktigt. Lejon-
hjerta och Werner ultbylte sins cmellan en
kall, ceremoniös bugning. Den talade tillräck-
ligt, utan ord.
Werner drog sig tillbaka från brudparet, hvil-
ket nu m ra isoleradt, bildade liksom en me-
delpunkt inom den perieri af nyfikna gäster,
hvilka halft i smyg b traktade de båda nygifta
ochöfver d-m antagl:gen utbytte sina mera
eller mindre stränga anmärkningar. Werrers
bliekar hvilade oafvändt på den dröm om lycka,
på jorden iklädd Marie Louisz Strålkronas jufva
sestalt, hvaraf han nu objeljligt förlorat allt,
tom minnet. Utan att han sjelf visste dersf,
knäppt: sig hans händer- tillsamman, och ej
från läpparns, men från djupet if hans hjerta!
dlang Hugos: sublima vers, sublim just genom:
in enkelhet, i I