då vi, flickor, trängas vid buffeten. Ack! hvad du skall se bra ut i din täcka negligE! Men, för all del, gråt icke mera! Jag känner ju tårarne qvälla, varma, öfver min hand.n Åh nej, Julie! Jag gråter icke, jag försöker åtminstone att icke gråta! yttrade bruden med qväfd stämma. Dina juvelsarmband, Marie Louise! äro alldeles guddomliga,. utropade den andra af brudtärnorna; hvilken glans, hvilket vatten! Nu återstår blott att fästa buketten; som din fästman — det måste man medge — valt med nästan lika mycken smak, som då han valde sin vackra fästmö.n Vid ordet: fästman bröto de länge sväljda tårarne ut med full fart. Fröken Marie Louise gret bittert, lutad mot sin ena brudtärnas hvita, runda axel. Det rådde några ögonblick en djup tystnad — en af dessa förfärliga tystnader, inför hvilka man ryser, liksom fåglarne för det lugn, som föregår ovädret. I ett rum, på något afstånd från det, der denna scen tilldrog sig, befunno sig högtidlighetens begge marskalkar, baron Kopparhjelm och pratotollssekreteraren Rutersvärd. Två stora, trearmade ljusstakar stodo på ett bord bredvid dem. Men, min bror!, yttrade Rutersvärd, med all möjlig kärlek för upplysningen, det är ett verkligt Dalkarlsgöra att hålla dylika stakar. Jag stakar mig bestämdt. O, min beklagansvärda, högra arml) Men om du tar stöd emot kroppen . .. Det är för materialistiskt på ett bröllopp! Likvisst tyckte jag, att jag såg Champagne och