då vi, flickor, trängas vid buffeten. Ack! hvad
du skall se bra ut i din täcka negligE! Men,
för all del, gråt icke mera! Jag känner ju
tårarne qvälla, varma, öfver min hand.n
Åh nej, Julie! Jag gråter icke, jag försö-
ker åtminstone att icke gråta! yttrade bruden
med qväfd stämma.
Dina juvelsarmband, Marie Louise! äro all-
deles guddomliga,. utropade den andra af brud-
tärnorna; hvilken glans, hvilket vatten!
Nu återstår blott att fästa buketten; som
din fästman — det måste man medge — valt
med nästan lika mycken smak, som då han
valde sin vackra fästmö.n
Vid ordet: fästman bröto de länge sväljda
tårarne ut med full fart. Fröken Marie Louise
gret bittert, lutad mot sin ena brudtärnas
hvita, runda axel. Det rådde några ögonblick
en djup tystnad — en af dessa förfärliga tyst-
nader, inför hvilka man ryser, liksom fåglarne
för det lugn, som föregår ovädret.
I ett rum, på något afstånd från det, der
denna scen tilldrog sig, befunno sig högtidlig-
hetens begge marskalkar, baron Kopparhjelm
och pratotollssekreteraren Rutersvärd. Två
stora, trearmade ljusstakar stodo på ett bord
bredvid dem.
Men, min bror!, yttrade Rutersvärd, med
all möjlig kärlek för upplysningen, det är ett
verkligt Dalkarlsgöra att hålla dylika stakar.
Jag stakar mig bestämdt. O, min beklagans-
värda, högra arml)
Men om du tar stöd emot kroppen . ..
Det är för materialistiskt på ett bröllopp!
Likvisst tyckte jag, att jag såg Champagne och