att frångå de åsigter, vi tillförne härom utts
Jat, de nemligen, att, då man nödvändigt vi
två-kammar-systemet — och vi medgifva, a
det kan hafva sina stora skäl för sig — oc
den nedre eller yngre kammaren sålunda ska
Tepresentera det unga, det framskridande, de
reformistiska, men detta stundom behöfver e
återhållande kraft, för att förekomma förha
stade beslut, hvadan den öfre eller äldre kam
maren skall representera det äldre, det åter
hållande, det konservativa; så synes oss, ing
andra bestämmelser behöfvas eller såsom grund
val vara riktiga, än de, hvilka återfinnas ho
ändividen vid olika åldrar; d.v.s. då man van
ligen blir konservativare, erfarnare, mindr
fallen för förhastande, med ett ord väldre
med åren, så borde vilkoren för inträde i Ofr
Kammaren endast vara: mognare ålder oc
längre Riksdagsmanna-erfarenhet. Huruvida le
damöterne i denna Kammare böra utses af de
nedre eller på samma sält som dennas m. m.
äro bestämmelser, som komma i andra rum
met, såsom principer, och gerna kunna jemkas
sedan hufvud-principen är bestämd.
Hvad åter beträffar den ifrågasatta rättighe
ten för Konungen att utnämna vissa ledamö
ter i Öfre Kammaren. synes den oss, vid be
traktande af Konungamaktens öfriga preroga
tiver, icke äga några skäl för sig, då Konun-
gen äger rättighet till initiativet i alla, frågor
ensam beslutanderätt i en mängd, och 2bsolu!
veto i alla utom beskattningsärenden. Lång!
förr synes oss då denna rättighet stå i sam
manhang med ett Konungen tillerkändt endas:
suspensivl veto; men den strängen torde man
vara ännu räddare att röra på.
Afser man åter, alt R-geringen bör äga per-
soner, som inför representationen föra dess ta-
lan, försvara dess åsigter, söka göra dem gällande
och besvara invändningar m. m., så tyckes detta
vara lättast hjelpt dermed, att man beviljar
alla Statsråden rättighet att deltaga i ÖOfre
Kammarens öfverläggningar, men icke i be-
sluten.n
——-X