att frångå de åsigter, vi tillförne härom utts Jat, de nemligen, att, då man nödvändigt vi två-kammar-systemet — och vi medgifva, a det kan hafva sina stora skäl för sig — oc den nedre eller yngre kammaren sålunda ska Tepresentera det unga, det framskridande, de reformistiska, men detta stundom behöfver e återhållande kraft, för att förekomma förha stade beslut, hvadan den öfre eller äldre kam maren skall representera det äldre, det åter hållande, det konservativa; så synes oss, ing andra bestämmelser behöfvas eller såsom grund val vara riktiga, än de, hvilka återfinnas ho ändividen vid olika åldrar; d.v.s. då man van ligen blir konservativare, erfarnare, mindr fallen för förhastande, med ett ord väldre med åren, så borde vilkoren för inträde i Ofr Kammaren endast vara: mognare ålder oc längre Riksdagsmanna-erfarenhet. Huruvida le damöterne i denna Kammare böra utses af de nedre eller på samma sält som dennas m. m. äro bestämmelser, som komma i andra rum met, såsom principer, och gerna kunna jemkas sedan hufvud-principen är bestämd. Hvad åter beträffar den ifrågasatta rättighe ten för Konungen att utnämna vissa ledamö ter i Öfre Kammaren. synes den oss, vid be traktande af Konungamaktens öfriga preroga tiver, icke äga några skäl för sig, då Konungen äger rättighet till initiativet i alla, frågor ensam beslutanderätt i en mängd, och 2bsolu! veto i alla utom beskattningsärenden. Lång! förr synes oss då denna rättighet stå i sam manhang med ett Konungen tillerkändt endas: suspensivl veto; men den strängen torde man vara ännu räddare att röra på. Afser man åter, alt R-geringen bör äga personer, som inför representationen föra dess talan, försvara dess åsigter, söka göra dem gällande och besvara invändningar m. m., så tyckes detta vara lättast hjelpt dermed, att man beviljar alla Statsråden rättighet att deltaga i ÖOfre Kammarens öfverläggningar, men icke i besluten.n ——-X